Metro

Det är sommar, det är rekordvarmt och hela Stockholm är ute och firar på gatorna. Alla förutom jag. Jag står framför spegeln och vill bara gråta.  Låter händerna klättra på de knotiga bergen som är mina axlar, för dem ner mot min bröstkorg för att känna det utstickande bröstbenet. Jag fortsätter nedåt. De räfflade revbenen, de spetsiga höfterna, den vassa svanskotan. Jag har...

I snart tio års tid har jag hållit ett första maj-tal i Ängsholns folkpark i Gagnef, stående på en scen i en danspaviljong. Före mig och efter mig brukar olika artister uppträda, exempelvis den oförliknelige Järna-Elvis som sjunger Elvislåtar på Järnamål (där King Creole i stället blir en låt om Nisse Åhl, bensinmacksföreståndare) eller medlemmar ur Björborevyn drar några...

Jag steg upp före sex, åt grötfrukost, rakade mina fjuniga kinder och satte på mig en ny skjorta. För säkerhets skull tog jag en extra tidig buss och kom fram 45 minuter före utsatt tid. Mannen i receptionen bad mig vänta på redaktören som skulle vara min handledare under praktiken. Det var första gången jag var på en redaktion och när jag satt under lysrören i receptionssoffan försökte jag få fukten i handflatorna att försvinna. Till slut klev en senig man i sandaler in genom dörren. Han hade en mjällig men praktiskt kortklippt frisyr och en sliten t-shirt som han stoppat ner i jeansen. Min handledare hette Stig. Vi satte oss i kafeterian. Han inledde varje arbetsdag med att dricka kaffe och äta havrekakor, sa han. Sen talade han oavbrutet om orientering. Han frågade ingenting om mig men gav ifrån sig ett fnysande läte varje gång jag undrade något.  När vi kom upp på hans arbetsrum gav han mig ett block och två pennor. Så såg han mig i ögonen och sa att han skulle lära mig något angeläget.  ”Ha alltid med dig två pennor när du gör intervjuer”, sa Stig. ”Ifall bläcket tar slut i den ena.” Jag hade väntat mig något mer omstörtande men nickade som om jag lärt mig något viktigt. En förmiddag fick jag låna Stigs rum medan han var ute på uppdrag. När han kom tillbaka rynkade han på näsan och stirrade på papperskorgen, där jag lagt ett apelsinskal. ”Jag hatar apelsin”, sa han och sparkade omkull papperskorgen. Dagen därpå var han ändå ovanligt uppspelt. På kvällen skulle han på en stor middag på universitetet. Under lunchen cyklade han hem och bytte den blekta t-shirten mot en glänsande svart kostym. När jag på eftermiddagen kom tillbaka från en intervju hämtade jag en kopp kaffe för att sätta mig och skriva. På vägen från kaffeautomaten dök Stig plötsligt upp runt ett hörn.  Jag såg honom inte förrän det var för sent. Koppen dunsade mot hans bröst och slogs ur min hand. Det varma kaffet lade sig som en ljusbrun haklapp på hans skjorta. Han muttrade något ohörbart och försvann in på sitt rum medan jag hämtade papper. När jag torkat golvet öppnade jag hans dörr. Där stod Stig och vred ur slipsen i papperskorgen. En plågsam syn.  ”Du kanske ska ta det lite lugnt i korridoren”, sa han medan jag försökte undantränga hur fel det kändes att badda hans skjortklädda bröst med toapapper.  Efter två ansträngda veckor skiljdes vi åt. Han sa säkert något om artiklarna jag skrivit, men jag minns inte. Jag var för bedrövad över att min karriär förmodligen var körd innan den ens börjat. Sju år har gått sedan dess. Jag har haft flera chefer och mentorer som givit mig råd, några har varit oumbärliga, andra har varit dåliga. Jag har skrivit hundratals artiklar och gjort ännu fler intervjuer. När bläcket tagit slut har jag alltid haft en extra penna fastklämd på blocket. + Granta Den brittiska litteraturtidskriften Granta har precis gett ut det första numret av sin svenska utgåva.  – Konformismer I en otrolig intervju i podcasten Värvet sammanfattade Peter Wahlbeck livet: ”Det är väldigt roligt att leva på jordklotet men det är mycket samma hela tiden. Det är samma låtar på radion. Gång på gång spelar de den här Eye of the Tiger.”