Fakta: Ken Loach

Född: 1936 i Nuneaton, England.

Bakgrund: Studerade juridik i Oxford. Började spela teater under studietiden och tog sedan steget till tv-branschen där han till att börja med producerade en rad dramadokumentärer, varav "Cathy come home" från 1964 fick sådan uppmärksamhet att den ledde till en förändring av lagarna kring hemlösa i Storbritannien. Gjorde sin spelfilmsdebut 1967 med "Stackars flicka", men fick sitt stora genombrott som regissör med "Kes – falken" 1969.

Filmer i urval: "Dolda fakta" (1990), "Raining stones" (1993), "Land & frihet" (1995), "Carlas sång" (1996), "Jag heter Joe" (1998), "Frihetens pris" (2006), "Änglarnas andel" (2012).

Aktuell med: "Jag, Daniel Blake" som inviger Stockholms filmfestival och har biopremiär i resten av landet den 9 december.

Det råder ingen tvekan om att "Jag, Daniel Blake" är en film gjord i vrede.

– Man kan inte se på vad systemet gör med människor utan att bli rasande, säger regissören Ken Loach till TT.

Den mångfaldigt prisbelönade brittiske regissören (han har bland annat vunnit 16 olika priser i Cannes, bland dem två Guldpalmer) har nu hunnit fylla 80 år, men slår för den skull vare sig av på takten eller låter sin ilska över orättvisorna i världen ebba ut.

– Sedan är ju frågan om det man gör har någon betydelse. Det är ju bara en film, säger den i intervjusammanhang alltid trevlige och lågmälde Ken Loach när TT träffar honom i en hotellträdgård i Cannes.

– Man kan ju hoppas att filmen gör att människor börjar ifrågasätta och att den uppmuntrar dem som har möjlighet att slå tillbaka.

Knäcks av byråkratin

Daniel Blake är en 59-årig snickare som efter en hjärtattack får order att inte jobba mer. Han är tvungen att söka hjälp hos socialtjänsten där den omänskliga byråkratin sakta börjar knäcka både honom och den ensamstående tvåbarnsmamma som han har träffat.

– Jag ville inte berätta om människor som redan från början ser ut om offer. Daniel är till exempel duktig och populär, men även han knäcks.

– Den komplicerade byråkratin i välfärdssystemet är mycket medveten. Den är till för att förödmjuka människor, för att få dem att tro att de har sig själva att skylla. Om de tror det, så gör de ingenting för att utmana de stora företagen som ligger bakom systemet och tjänar på det.

Loach talar om de tv-program som handlar om fattiga människor och om hur dessa också är en del av systemet.

– Man berättar om människor som är feta och har för många barn och driver med dem. Man skämtar om fattigdom, och gör detta för att förödmjuka människor.

"Oerhört farlig tid"

Ken Loach menar att vi lever i en oerhört farlig tid, att det som händer runtom i världen till sist skapar en ilska som bär fram personer som Donald Trump.

– Det var så här Hitler kom till makten. Det verkar som att en rad länder slåss om att arbeta sig så fort som möjligt ner till botten.

För några år sedan sade Ken Loach att han hade gjort sin sista film. Så blev det inte. Han skrattar och förklarar sig:

– Det var dumt sagt. Jag var utarbetad efter en lång inspelning och hade inte varit hemma på länge. Då ringde Paul Laverty, som skriver manusen till mina filmer, och sade "jag har en idé". Och så var vi i gång igen.