Den liberala tidskriften Neo ägnar sitt senaste nummer åt den svenska restaurangkulturen. Som redaktionen hävdar är botten.
”Det är svårt att ens få tag på en vanlig, restaurangbakad pizza från klockan nio på kvällen och framåt i den stad som aspirerar på att vara Skandinaviens huvudstad”, anser skribenten Lisa Magnusson.

I Neos värld är svenskar fortfarande mer intresserade av ”privata middagar i hemmet” medan Dagens Nyheters krogredaktör Elin Peters i artikeln känner ”väldigt tydligt att man antingen går ut för att att dricka sprit eller för att äta, inte för att umgås i största allmänhet”. 

Sicket skitsnack.

Jag antar att Dagens Nyheter och tidningen Neo har ätit medhavd äggmacka i kantinen när vi övriga stockholmare har smörjt kråset tillsammans på stan.

Det här är min sista krogkolumn i Metro. Aldrig har jag haft ett roligare jobb. Det är såklart lyxigt att få äta middag varje vecka i tjänsten. Men det verkliga privlegiet som journalist är att få vara där det händer – och Stockholms krogar är just nu som små psykosociala experimentverkstäder, där svensken kväll efter kväll envist utmanar sig själv och sin kultur.

Jag uppskattar den lilla restaurangen Bonbon på Kungsstensgatan i gränslandet mellan Vasastan och Östermalm av just den anledningen. Den fjäskar och utmanar i samma utsträckning. Bonbon har skippat menyer.

Maten, ett tjugotal smårätter av varmrättskaraktär, bärs i stället fram på bricka av kyparen. Två rätter åt gången, gästen avböjer eller accepterar. Ett kungligt koncept – gästen får leka avmätt monark, samtidigt som måltid avslöjar karaktär och urvalsförmåga hos gästen.

Metros vd gick i torsdags kväll rakt i fällan: drängreflexen slog till, han slog till på samtliga rätter och vaggade alltså ut i sommarkvällen med svullbuk. Skojigt för oss i publiken.

Vi andra mer återhållsamma i sällskapet hade fortfarande plats för en mindre huvudrätt på Matbaren intill Grand Hôtel – en restaurang som med seismografisk känslighet anpassar sig efter stockholmarens aptit på avspänd lyx. Matbarens sashimi för 235 kronor – på salmalax och renkalv; en surf and turf för tvåtusentalet – är ett mästervärk på marmorbricka, ett under av matig friskhet.

Och så typiskt Mathias Dahlgren att pensla det kokta pressade grishuvudet för 195 kronor med budgetsenap i storpack. Det blir en sylta som smakar ursvensk nattmacka.

Sedan möter vi framtiden på AG – den kaklade kosmpolitiska krogen på Kungsholmen, som just genom att vägra alla former av kulinariskt prål rör vid något ursprungligt bondskt i det svenska köket.
Av alla desserter jag ätit under de senaste två åren minns jag deras äppelknyten bäst, serverade rykande färska direkt ur ugnsformen med trögflytande vaniljsås. Nu är dessa för säsongen tillfälligt ersätta av en rabarberpaj som är aningen för tungt grynig för att funka i sommarhettan.

Vd:n däremot, han som gick ut för hårt på Bonbon, kommer nu sensationellt tillbaka på upploppet med bakpotatis och entrecôte. Så kan det gå. Och jag har aldrig sett en mediachef så glansigt hänförd som när dennes köttkniv formligen rann genom det möra naturbetesdjuret från Alborga gård i Gästrikland.

Under våren har Riche, Stockholms kanske mest kända restaurang, öppnat även för söndagsmiddagar och frukost. Det är symboliskt för den roll som krogen spelar i stockholmares liv i dag – även måltider som i Sverige tidigare var strängt förbehållna hemmet flyttar nu ut på lokal. Svenskarna har lämnat skogen för en kyrka mitt i stan. Vi ses där.