Fakta: Sara Broos

Född 1977 i Hagfors, Värmland. Bor i Sunne.

Långfilmsdebuterade med dokumentärfilmen "För dig naken", om sin gudfar, konstnären Lars Lerin.

Tilldelades Bo Widerberg-stipendiet 2014 och Frödingstipendiet 2015.

"Speglingar" har svensk biopremiär den 2 september 2016.

Bakom den bioaktuella dokumentärfilmen "Speglingar" ligger en besvikelse. Filmaren Sara Broos ville prata med sin mamma, konstnären Karin Broos, om sådant de aldrig riktigt kunnat sätta ord på. Svåra ämnen som de delade, som destruktiviteten under ungdomsåren, självförakt och ätstörningar.

Hon övertalade sin mamma – som avskyr att resa – att följa med en helg till Jurmala, en lettisk kurort. Men väl på plats blev det inte som Sara Broos hade tänkt sig.

– Jag öppnade upp mig för henne och berättade jättepersonliga saker. Allt vällde ut som en våg som hon inte kunde hantera. Hon var inte mottaglig för det, berättar Sara Broos.

Hon sitter avslappnad i en biofåtölj på Malmöbiografen Spegelns minsta, art deco-inspirerade salong vars inredning kunde ha hämtats direkt från Hollywoods guldera på 30-talet.

Konsten kom emellan

Resan till Jurmala slutade med att Karin Broos gick in i arbetsläge. Hon tog fram sin egen kamera för att leta motiv till sina målningar,

– Konsten kom emellan samtalet. Då tänkte jag att genom att använda kameran, kanske jag kunde komma närmare henne, säger Sara Broos.

Resultatet blev "Speglingar", där Sara Broos utforskar sin och mammans relation till varandra, sig själva och konsten. Det är en film med både ljus och mörker, uppbyggd i lager, fragmentariskt berättad, med flera teman.

Kameran som följeslagare

Det tog tre år av inspelningar. Kameran var Sara Broos ständiga följeslagare.

– Det var jättesvårt att begränsa sig. Men jag bestämde mig för att tappa kontrollen helt och gå in i en process där allt var tillåtet. Jag försökte jobba mycket med det undermedvetna och sådant jag inte kunde förstå, säger hon.

Metoden ledde henne in på oväntade spår, som nattliga resor in i den värmländska skogen, mot ljuset från arbetande skogsmaskiner eller en bild på ett dött rådjur vid vägkanten. Men filmen visar också komiska vardagssituationer, som när hennes föräldrar smågnabbas över morgonkaffet.

– Det blev väldigt avväpnande. Pappa kunde skämta om att "är det naturfilm du gör, du är ute och filmar djur i skogen?". Det blev ett organiskt sätt att jobba på, berättar Sara Broos och skrattar.

Släppa kontrollen

Men filmandet fick också Saras mamma att släppa på den för henne så viktiga kontrollen. Den som hindrar kaos från att tränga sig på – samma kaos som drev den tonåriga Karin Broos mot bekräftelsejakt och bulimi.

I och med "Speglingar" hittade Sara och Karin Broos ett nytt sätt att kommunicera kring sina gemensamma erfarenheter.

Vad har du upptäckt genom filmen?

– Att det faktiskt går att förändra en relation. Man kan bestämma sig för att lära känna någon. Men det tar tid att komma någon nära, på djupet, säger Sara Broos.

– Det är en sorts kärlekshandling, att säga att nu riktar jag kameran mot dig, jag vill tillbringa tid med dig, jag vill veta vem du är.