Angela Cannings dömdes till livstids fängelse för mord efter att tre av hennes barn dött. Efter två år i fängelse friades hon och nu kämpar hon för upprättelse.
– Än i dag kan jag inte förstå att det har hänt. Det var förödande för mig. Det fick mig att skämmas. Folk visste vem jag var där jag bodde och jag skämdes över att myndigheterna ens kunde tänka den tanken om mig.

•• Vilka reaktioner fick du från omgivningen när du anklagades för mord?
– Alla som vi kände chockades, men ingen trodde att det låg något i anklagelserna. De stödde oss genom allt. Jag hörde ingen som sa något negativt. Det kanske finns folk som fortfarande tror att jag mördat mina barn, men det är därför jag skrivit boken för att folk ska förstå.

•• Du satt i fängelse i två år. Vad fick dig att kämpa vidare och inte ge upp?
– Två saker. För det första: stödet från min make Terry, min dotter Jade, min släkt och mina kamrater. För det andra så visste jag att jag inte hade gjort det. Jag vet inte hur jag klarade det, men jag ville hem till Terry och Jade.

•• Det var barnläkaren Roy Meadow som vittnade mot dig och fick dig fälld. Vad tycker du om honom i dag?
– Jag hatar honom inte. Jag tycker synd om honom och tror att han inte vet vad han gör. Han kom till rättegången och berättade om mig, men han hade aldrig träffat mig. Jag vill träffa honom och fråga varför han gjorde det här mot mig. Jag tror att han har problem med mammor.

•• Läkarna vet fortfarande inte varför dina barn dog. Hur viktigt är det svaret för dig?
– Väldigt viktigt. Våra barn var friska barn, men de dog. Ett svar skulle hjälpa oss att acceptera deras död.

•• Hur har allt detta påverkat din dotter Jade?
– Jade har fått lekterapi i ett och ett halvt år, men hon behöver mer hjälp. Hon behöver också en barnpsykolog. Om jag och Terry går ut en kväll så vill hon följa med. Hon lider av ångest och vill inte bli lämnad ensam.

•• Hur är familjelivet i dag?
– Vi lever inte som vanliga familjer. Vi åker inte till zoo på helgen eller gör andra saker som familjer gör, eftersom Terry inte vill vistas i folkgrupper. Jag och Terry är inte lika nära varandra i dag som tidigare. Jag hoppas att vi håller ihop, men vi kanske måste gå skilda vägar.

•• Om du blickar framåt, vad ser du då?
– Vi blickar inte in i framtiden. Nu handlar det om att få rätsida på livet. I boken finns det inget lyckligt slut. Vi har lämnat det öppet.