Musikritikerna har haft svårt att bestämma sig gällande det nya svenska popundret – och konstnärskollektivet – Den Svenska Björnstammen. Folket tycks älska bandet, alla tycks just nu nynna på den guldsäljande singeln ”Vart jag mig i världen vänder”, medan recensionerna varit varierade. Hur reagerar man som färsk popartist på en ordentlig kapning?

– Först blev jag skitledsen när jag läste recensionen i Aftonbladet (som fick en etta i betyg och hade rubriken ”Någon borde låsa in bandet”, reds anm). Å andra sidan älskar ju mamma skivan, så det går väl jämnt ut antar jag, säger gruppens frontperson och sångare Åke Olofsson och ler snett.

Kim Dahlberg fortsätter:

– Samtidigt är det kul att folk tycker något överhuvudtaget. Jag personligen älskar till exempel ”flipp och flopp”-program. Men det hade så klart varit roligare om recensenten inte hatat skivan. 

Den sju man starka elektroniska popgruppen Den Svenska Björnstammen bildades i en konststudio i Norrköping 2008. 

Det stora genombrottet kom i höstas med singeln ”Vart jag mig i världen vänder”, som var den tredje mest sålda singeln i landet under förra året. 

– Det där var en av de första låtarna vi skrev och jag kände att jag ville sjunga om något som låg mig varmt om hjärtat som barn. Hemma läste vi den där bönen varje kväll när jag var liten, så det kändes härligt att komma tillbaka till det, säger Åke Olofsson. 

Ni spelas närmast dygnet runt på radio just nu och har vunnit flera tunga musikpriser – hur tacklar ni all framgång? 

– För ett tag sedan satt jag på Burger King och under den tiden spelades två av våra låtar på radion. Det kändes ganska sjukt, säger Åke Olofsson. 

Petter Frisendahl fyller i: 

– Vi har inte hunnit tänka efter så mycket eftersom vi varit ganska isolerade och repat från morgon till kväll. 

Åke Olofsson avslutar: 

– Man blir nog aldrig van den här cirkusen riktigt. Det är som att helt plötsligt bli inbjudan till en fin restaurang och få äta med tjusiga bestick. Kul, men lite skumt.