Fakta: Elisabeth Åsbrink

Född: 1965.

Bor: I Stockholm men är ofta i Köpenhamn där maken bor.

Familj: Dansk make och två vuxna söner.

Läser just nu: "Det sista museet" av Johan Lundberg.

Bakgrund: Tidigare reporter på SVT:s "Uppdrag granskning". Debuterade med "Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander".

Framtidsplaner: En pjäs och en ny bok.

Europa ligger i ruiner, 18 miljoner tyskar är hemlösa och Stig Dagerman ger ut "Tysk höst". Överlevande från koncentrationslägren väntar i nya läger utan att få inresetillstånd till Palestina.

Samtidigt gör de nordiska försäkringsbolagen slag i saken och bestämmer gemensamt att ingen ersättning utgår i händelse av atombomb.

Men det är också året då Thelonious Monk och Billy Holliday ger musiken nya riktningar och då Simone de Beauvoir möter sitt livs kärlek, Nelson Ahlgren i Chicago. Elisabeth Åsbrink skriver om deras besök på sjaskiga barer och citerar passionerade brev.

– Hon brottas med att man som förälskad blir totalt maktlös, att man förlorar kontrollen över sig själv, hon våndas och plågas och jag kunde känna igen mig i vartenda ord, säger hon.

– Det är ett avgörande år för Simone, både privat och intellektuellt. Dessutom skriver hon så roligt om både Sverige och Danmark, "svenskarna är så tråkiga att de roar sig med att tråka ut varandra".

Livsavgörande fråga

Men 1947 visade sig också vara ett avgörande år för Åsbrink själv. Bokens tioårige ungerske pojke, Joszéf, som befinner sig ett sionistiskt sekulariserat flyktingsläger i Sydtyskland, är hennes far. Hans pappa och farmor mördades under kriget. När mamma Lilly kommer på oväntat besök är det med en livsavgörande fråga: vill du stanna i lägret och försöka ta dig till Palestina eller vill du följa med mig hem till Budapest? I fickan hade hon två ungerska korvar, vilka också fällde avgörandet.

– Jag kände bara till den här historien vagt, men visste inte att det var just det här lägret eller att hela hans liv bestämdes då, säger Elisabeth Åsbrink.

Vad varken hon eller hennes pappa visste var att om han i stället valt att stanna skulle han med största sannolikhet ha hamnat ombord på flyktingbåten Exodus. Elisabeth Åsbrink talar om en närmast chockartad researchupplevelse i FN-arkivet i New York där hon hittade uppgifter om sin fars läger. Exodus 4 500 judiska flyktingar vägrades inträde i Palestina och skickades i stället, genom Storbritanniens försorg, tillbaka till Tyskland. Beslutet upprörde världsopinionen och var en bidragande orsak till att FN röstade igenom tvåstatsresolutionen om Palestina och Israel samma år.

Drabbad av ett år

Men det var inte där hon började. Först tänkte hon skriva en biografi om den svenske nazisten Per Engdahl, som fanns med redan i hennes Augustbelönade bok "Och i Wienerwald står träden kvar". Men när hon jagade tidningsuppgifter om Engdahls nazimöten 1947 drabbades hon i stället av det som hände under ett år, och av att sitta där i Kungliga Bibliotekets mikrofilmsarkiv med ett samtida facit.

– Jag blev så fascinerad, jag satt där med en öppen tidning, skriven av personer som inte visste hur det skulle bli. Men jag visste. Jag kunde se det som ledde fram till kalla kriget, till jihadismen och till mycket av det vi lever med i dag. Embryona låg där och blev plötsligt synliga.

I korta dokumentära texter sicksackar hon sig fram mellan olika teman som flätas ihop.

– Det är ett intuitivt urval. Jag är inte historiker, jag hade varken kravet eller ambitionen att berätta om det här året på ett maximalt objektivt sätt. Jag har gått dit där det gjort ont och bränt till. På det viset är det också ett självporträtt, lustigt nog.