FAKTA: Svetlana Aleksijevitj

Föddes 1948 i en by i västra Ukraina.

Utbildade sig till journalist och inledde på 1970-talet arbetet med att samla in de berättelser som ligger till grund för "Utopins röster", en svit om fem verk.

I sviten ingår: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" (1985), "Zinkpojkar" (1985), "Bön för Tjernobyl" (1997), "De sista vittnena" (2004) och "Tiden second hand" (2013).

Bor i dag i Minsk, men tvingades i exil mellan 2001 och 2011. Hon levde då två år som fristadsförfattare i Göteborg.

"När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden. I mörkret."

Svetlana Aleksijevitj höll på måndagskvällen sin Nobelföreläsning i Börssalen i Stockholm. Innan hon steg upp på podiet lyssnade hon koncentrerat, och med sin svenska översättare Kajsa Öberg Lindstens hjälp, till den ständiga sekreteraren Sara Danius inledande tal.

– Varför skall vi alls bry oss om en historia om den "röda människans" uppgång och fall? Hennes imperium är ju slut, frågade Sara Danius retoriskt.

Den som tog del av Aleksijevitj anförande behöver inte längre undra. Under sin föreläsning bemötte hon den kritik som går ut på att hennes livsverk, de fem volymer som bildar sviten "Utopins röster", skulle utgöra en samling dokument, snarare än litterär text.

Konturer till ett program

I tusentals intervjuer har hon samlat människoöden i och efter Sovjetunionen. Hon har, med egna ord, "destillerat" dem och sammanställt en mäktig berättelse om krig, lidande, tid och idéernas makt.

Aleksijevitj åberopade filosofen Theodor Adorno som menade att det vore barbariskt att skriva dikter efter Auschwitz. I samma andetag tackade hon sin lärare Ales Adamovitj och gav konturerna till en programförklaring:

– Man måste återge sanningen sådan som den är. Det krävs en 'hyperlitteratur'. Det är ett vittne som måste tala.

"Finns inga gränser"

Nobelpristagaren, som bland sina husgudar räknar Dostojevskij, frågade vidare vad litteratur egentligen är i dag. Denna gång hade hon ett mindre tvärsäkert svar:

– Innehållet spränger formen. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat.

– Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon är en skådespelare och skapare.

Aleksijevitj drar ingen linje mellan livet och konsten. De röster som bildar hennes verk finns runt henne ständigt, även i måndags kväll när hon stod i Börssalens talarstol. Under sin föreläsning lät hon dessa röster höras. Ryssland, konstaterade hon, har åter valt styrka och våld. Tiden går baklänges och förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans:

– Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den 'röda' människans historia.