Amanda Jenssens ”Happyland” är som en godispåse där man bara plockat i de goda karamellerna.

Där finns sköna ”The Rebounders” och ”Happyland”. Där finns ”gangsterjazzen” som Amanda själv säger om ”Borderline”. Där finns storbandssmäktande ”I choose you” och vackra ”Sing me to sleep”.

Och jag är lite förälskad i dem alla.

Amanda, som är den klart intressantaste artisten som fötts i ”Idol”, har sneglat på 30- och 40-talet. Hon har tittat på Ella Fitzgerald och Edith Piaf, lagt till blås och storband, men ändå lyckats behålla det moderna och typiska Amanda-soundet.

Hon beskriver skivan som "ren fast smutsig och fylld av en slags dekadent elegans" och jag skulle vilja påstå att den meningen säger allt som behövs sägas om "Happyland".

Jag faller handlöst

Med en dokumenzterad soft spot för Alkbergs röst krävs nästan inte mer än att han sjunger för att bli mjuk i knävecken. Men när han lyfter och omsluter rösten med rockabilly och Elvis och punk och bjuder upp till varsam dans med en osannolikt vacker försvenskning av Weezers "Buddy Holly"

Vältolkat 1970-tal

Andrew Stockdale har nya musiker vid sin sida, men det är ungefär samma Zeppelin-doftande retrorock som tidigare.

Jämfört med debuten är melodierna mer framträdande, vilket adderar ytterligare en dimension till bandets karaktäristiska riff-glädje. Gruppen vågar ta ut svängarna men tappar aldrig fokus.

Wolfmother tolkar 70-talets hårda rock bättre än någon annan 2009.

Gör Kent romantiskt

Att Carolina Wallin Pérez är jazzsångerska kan man bara ana när hon ger sig på Kent. Jazzen sticker bara fram stundtals i arrangemangen, men hon gör ändå Eskilstunagruppens musik till sin egen när hon desarmerar 13 kända låtar. Hon lyfter fram Kents allra mest romantiska sidor och förvandlar gruppens melankoliska rockmusik till vispop och flickrumsrosa ­drömmar. 

Vackert – och tråkigt

Peter Jöback tog en timeout, åkte till New York och fick inspiration till en ny skiva. Det blev en platta
fylld med covers på hans favoritlåtar. Toppen så långt. Men tyvärr blev resultatet inte helt lyckat. Det är finstämt, vackert – och tråkigt. Och på något sätt lyckas Peter få alla låtar att låta i stort sätt likadant.