Så olika
Två systrar, den ena tv-producent, den andra färsk på tronen i Stockholms stadshus. Tv-tjejen Sanna (Anna Ulrika Ericsson) är singel, spontan, gillar att ragga och lever för jobbet. Finansborgarrådet och ny-skilda tvåbarnsmamman Lotta (Ingela Olsson) kämpar för att få ihop vardagen samtidigt som hon rör om i politikergröten i stadshuset.
I Helena Bergströms nya film förälskar sig systrarna i minst sagt olämpliga kärlekskandidater. Och det är här, efter en hyggligt roande startsträcka, som Bergströms feelgoodlusta börjar kännas kvävande ansträngd. För snart är alla kära. I alla.
Lottas partikamrat (Rolf Lassgård) i Sannas killes (Johan Widerberg) ex (Rikard Wolff). Lottas ex i hennes partimotståndares (Philip Zandén) ex (Nina Gunke). Arvingarna i Siw Malmkvist. Rikard Wolff i Sarah Dawn Finer ... Nej, kanske inte riktigt, men nästan. Man undrar vad Bergström och manusförfattarkollegan Tove Alsterdal vill säga – att det finns nån för alla, även om det betyder att byta sexuell läggning eller att sova med fienden?
Inte bara är ett sådant gränslöst kärleksbudskap larvigt, det är provocerande.
Men det kanske kvittar, för i slutänden blir det omöjligt att skilja på människorna i "Så olika". De är stöpta i samma form, oavsett kön, sexuell läggning eller vad det nu må vara. Så jävla lika.



























































/templates/img/global/5-col-line.jpg)





