STJÄRNSKOTT. Björn Gustafsson fick stjärnstatus över en natt efter Melodifestivalen. Nu är det kompisen Kodjo Akolors tur. I morgon gör han premiär som Peppe Engs sidekick i ”Talang 2008”, på lördag hör du honom i P3:s "Eru Edgy?" och nästa vecka får han sin egen komedishow ”Kodjos värld” i Voice TV.
– Haha, jag är Sveriges största svarta komiker genom tiderna, så här långt i alla fall, säger han och tillägger:
 – Vi är ju inte så många.

Han var klassens clown, men det var flickvännen och Paulo Coelhos bok ”Alkemisten” som fick honom att ställa sig på scen.
– Jag kände skit samma, det är lika bra att testa.

Varifrån kommer intresset för komedi?
– I familjen har vi alltid skämtat och skojat mycket, men när jag var sex år såg jag ”Delirious” med Eddie Murphy med min brorsa. Jag skrattade där han skrattade och förstod ingenting, men när jag var 13 såg jag den igen och då var det som att en helt ny värld öppnade sig.

Du är lite lik honom och har utpekats som en potentiell svensk Eddie Murphy…
– Det är smickrande, men det känns jättemassivt. Jag tror att det har mustaschen och hudfärgen att göra, haha.

Du har jobbat med radio i några veckor och nu blir det tv gånger två. Hur känns det?
– Jag har pratat med min familj och det är tydligen jättekonstigt att läsa om mig i tidningar och se mig på morgonprogram, men jag kör bara på. Det är kul att kunna utveckla sin konst från scenen till att jobba lite mer visuellt.

Vad är bra humor för dig?
– Det är allt mellan himmel och jord, jag går igenom olika faser. Men det som är riktigt, riktigt bra humor är när man kan ta något jättegenerellt och på ett snyggt sätt dra det till något helt annat utan att du vet vart du kommer att hamna. Man vill sitta där och "va, ah, aha, ja, fan vad kul!". Det är då det blir hysteriskt.

Alex Schulman, till exempel, bygger sin humor på elakhet, är det kul?
– Jag ser ju inte Alex Schulman som någon humorist, han är väl en bloggare. Men all kommunikation sker på mottagarens villkor, du avgör vad du tycker är taskigt. Personligen försöker jag att inte skämta om religion, för att det är något som jag respekterar, och generellt sett, om det är något jag respekterar vill jag inte snacka om det. Men annars sätter inte jag
någon moralisk ribba, absolut inte.

Det känns som att det håller på att ske ett generationsskifte i humor-Sverige?
– Jag tror att det kommer fram lite fler och nya komiker som har väldigt många internationella influenser. Så är det i alla fall för mig. Man kör en rutin kanske två, tre gånger och sedan vill man jobba in nytt.

Du skämtar gärna om din afrikanska bakgrund?
– Som komiker utgår man ju väldigt mycket från sig själv, så jag pratar mycket om hur det var att växa upp som svart i en i stort sett helsvensk kommun. Jag är ju stolt över den jag är och var jag kommer ifrån. Skämtar om ja, men skäms över nej.

Möter du många fördomar?
–  Inte nu, haha, nu är man med på tv och i tidningar så då har folk koll.

Och under uppväxten?
– Ja, det är otroligt mycket fördomar man måste jobba med. Jag måste vara ännu mer noggrann med mitt språk för det är jättelätt för folk att generalisera och tänka att ” alla svarta är knarkare, de hänger på plattan och säljer droger”. Jag har stött på många människor som inte har haft en svart kompis förut.