Fakta: Bruce Springsteen om...

...varför han skrev en självbiografi när det redan finns otaliga Springsteen-biografier: "Jag kände inget behov av att 'berätta sanningen' och hade inte heller en oplockad gås med någon. De berättelserna är de berättelserna. Jag tänkte att jag skulle skriva någonting som mina barn skulle kunna glädjas åt senare."

...att använda sina konserter som terapi: "Jag går ut på scen för att skingra skräcken i mitt hjärta. När det händer känns det bra. När du spelar så länge som vi gör så blir du dessutom för trött för att vara deprimerad."

...det vanligaste hans fans brukar säga när de träffar honom: "Du är kortare än vad jag trodde" och "tack för musiken".

...hur länge han tror att han kommer orka hålla på: "Jag mår bättre nu än jag gjorde när jag var i 40-årsåldern. Det beror på att jag vårdar kroppen bättre. Jag har inga allvarliga krämpor som saktar ned mig. Jag kommer att köra på."

...hur många autografer han har skrivit: "17 000! Kan ni tänka er?"

Bruce Springsteen träffar ett internationellt pressuppbåd i London för att diskutera sin självbiografi i närmare detalj.

– Skillnaden jämfört med min musik är naturligtvis att allting i boken är självbiografiskt. Jag har alltid lämnat ut någon del av mig i mina låtar, men nu fick jag en chans att utveckla många av de komplexa relationerna jag har sjungit om, säger han.

En sådan relation, kanske den mest komplexa av dem alla, har gått som en röd tråd genom Bruce Springsteens artistkarriär: relationen mellan honom och hans far Doug. I boken ger sonen viss upprättelse åt fadern, som tecknas med ett djup bortom beskrivningen av den känslokalle tyrannen som härskar i Springsteen-låtar som "Independence day" och "Adam raised a Cain".

Gläntar på dörren

Bruce Springsteen riktar inte bara ljuset mot sin far i "Born to run". Alla i hans närmaste omgivning ryms mellan pärmarna.

Springsteen, som vanligtvis är mycket mån om sitt privatliv, säger att det var bokens tredje del – den som utspelar sig närmast i tiden och bland annat avhandlar hans barn – som var svårast att skriva.

– Jag läste upp delarna om mina barn för dem och kollade med min fru Patti. Hon ville inte ändra på någonting. Visst fanns det saker som hon inte var bekväm med, det finns saker jag heller inte är bekväm med att berätta, men jag försökte skriva så insiktsfullt som möjligt.

"Naturlig del"

Något som överraskade många läsare och recensenter när "Born to run" gavs ut var vidden av den depression, beskriven i boken som "ett felfritt svanhopp ner i avgrunden", som Springsteen har brottats med i över 30 år.

Till skillnad från Rolling Stones-gitarristen Keith Richards – rockmyten förkroppsligad – berättar Bruce Springsteen inte om några andra preparat än ångestdämpande mediciner. Men det som framstår som det mest uppseendeväckande i boken var också det som Springsteen hade minst tvivel kring att öppna upp om.

– Depressionen är en naturlig del av mitt liv, så det var naturligt att skriva om den.

En brittisk journalist som vill dröja sig kvar i ämnet frågar Bruce Springsteen om han lärde sig någonting nytt om sig själv när han skrev boken.

Svaret föregås av ett längre skratt.

– Inte efter 30 år i terapi, nej.

Sedan är frågestunden över. I samma ögonblick som mikrofonerna stängs av ställer sig vuxna människor som sekunden innan varit tysta åhörare upp och rusar mot Springsteen. Journalister förvandlas till vilda autografjägare och förlagsrepresentanter trängs för att få ett foto med artisten.

Den kaosartade scenen, och det faktum att "Born to run" har toppat försäljningslistorna i flera länder, påminner om att Bruce Springsteen kan få ett rum att explodera även när han inte räknar in "Badlands".