Paris. Om man inte kan åka dit varje helg och insupa bourgogneångor och sörpla ostron vill man förlita sig på att de franska krogarna i Malmö förvaltar kokkonsten. Den som skyltar mest högljutt om att vara en fransk krog är Café le fil du Rasoir, mitt emot centralstationen i hotell Savoy, med de fransktypiska typsnitten som pryder fönstren mot gatan. En snurrdörr i glas tar dig till landet av Moules frites. En fredagskväll möts du även av ett enormt sorl. 

Här finns en vacker bar med spegelbakgrund där veckoslutet firas med bra viner, bubbligt eller en vanlig stor stark. Men om du passerar baren tar en kypare emot dig i klassisk fransk utstyrsel och in i matsalen med så högt i tak att de hundra afterworkande röster slår mot väggarna så att du måste be ditt sällskap att upprepa vad de sagt.

Precis samma sak får vi göra när servitrisen tar vår beställning. Av någon helt annan anledning. Hon är inte närvarande. Jag upprepar det enkla. Ostron, en sallad Nicoise och kalvschnitzel. Husets vin vet inte servitrisen vad det är och jag börjar jag tappa tålamodet. Vem har släppt ut en servitris med block i en fransk restaurang som inte vet vad huset är för vin? Det är ju landsförräderi. Nåväl vinet visar sig vara hyffsat. 

En ny servitris kommer med maten, ställer sig vid bordet och blickar ned på oss med sur blick. I tystnad. Efter några obekväma sekunder förstår vi att hon tycker att vi är otroligt dumma som inte förstår att vi ska göra plats på bordet. Visst, den arroganta kyparattityden införlivas men utstrålar snarare besvär än fransk yrkesstolthet.

Ostronen är väl kylda och av bra kvalitet men vi får be både om sked till vinägern och bestick att lossa ostronet med. Vi får en vanlig gaffel. 

Maten är helt okej. Tonfisken är lätt halstrad som den ska vara i en sallad Nicoise, lagom pepprad och salladen med oliver, gröna bönor och ägg är fräsch. Schnitzeln är stor och serveras på traditionellt vis med kapris, citron och anjovis,

När Dj:n har slutat spela och pianobaren tagit över är det full fest på andra sidan väggen som skiljer matsalen från baren, vi har lagt ned besticken och är bortglömda. Någon fråga om dessert får vi aldrig. 

Att äta på Café le fil de Rasoir en fredagskväll är som att vara på bjuden på festen och vara den minst populära gästen.