Jag var femton och det var ett av mina första sommarjobb. Ett storkök i en industrihamn där det var okej att använda vattenslangen mot unga nykomlingar som jag, där det röktes John Silver utan filter i fikarummet och cheferna satt på sitt kontor i en annan byggnad och skulle serveras kaffe två gånger om dagen. 

Det var en ära att få det uppdraget och när en av dem körde mig hem i sin djupblå BMW efter ett arbetspass var det kvittot på att jag var godkänd. 

Om man skalade lök här skalade man aldrig två stycken utan två fulla säckar. Förstörde jag en pizzasallad förstörde jag inte en portion utan flera hundra. 

En gång skulle det göras pyttipanna. Det fanns en restfrys i fikarummet där allt överblivet kött hamnade. Min uppgift blev att hacka köttet i småbitar. Det tog mig en vecka. Illaluktande, nedfryst redan lagat kött som korv, kassler och oidentifierbara bitar. 

Sedan den dagen har jag inte klarat av att äta pyttipanna. Tro mig, jag har försökt. Senast nyårsafton år 2000 och jag skulle servera festande middagsgäster på en restaurang iförd silvrig nyårsblåsa. 

Vi i personalen skulle också få hummer men när tidspressen satte in hamnade jag framför personalskopa pyttipanna och tänkte att det ändå såg gott ut med sin soliga äggula och sammetslila rödbetor. Det smakade skit. 

Sedan dess har jag gett upp. Så nu, 13 år senare, besökte jag Delikatessen i Malmö. En bortglömd restaurang för mig som jag blev glad över att återupptäcka. 

Delikatessen är full av godsaker att ta med hem på kvällen. Hängmörade fina köttbitar, charkuterier, fisk och skaldjur. Det serveras även lunch och det är fullsatt. Dagen till ära serveras laxpudding, en sallad med lamm och pytt Bellman samt några fasta rätter som sydfransk fisksoppa. 

Jag tänker att ett ställe som säljer pata negra och wagyubiff måste vara stället för att övervinna sin pytträdsla. 

Köttbitarna är cirka 2 centimeter stora och även om jag inte vet dess exakta ursprung var det tydligt inte från en bortglömd frys stående i ett nedrökt fikarum. Potatisbitarna är fasta och gräddsåsen som ger pytten namnet ”Bellman” fick mig att skrapa tallriken, även om den råa äggulan fick min portion att simma något. 

Jag tackar Delikatessen för hjälpen att övervinna min fobi och rekommenderar ett besök, både för lunch och för att låta ögat vandra över råvarorna i disken.