Om en vecka kommer hennes tredje deckare, ”Svart stig”. Då passar  Åsa Larsson på att hylla sina kvinnliga deckarförfattarkolleger.
Marklund, Läckberg, Jungstedt och Gilek. Metro har intervjuat många kvinnliga deckarförfattare i sommar.
– Det är inte fler kvinnor än män som skriver deckare – tvärtom. Det är bara det att det går så otroligt mycket bättre för kvinnorna, säger Åsa Larsson.
••Varför det?
– Vilka är de stora kulturkonsumenterna? Jo, kvinnor i medelåldern. Visserligen är kvinnor enligt alla undersökningar bättre än män på att byta perspektiv, men det är väl rätt självklart att de kulturkonsumerande kvinnorna är intresserade av vad folk som är ganska lika dem själva skriver. Det är en av anledningarna.
••Håller ni ihop?
– Ja, det finns en enorm generositet, kollegialitet och medvetenhet om att vi inte konkurrerar. Det är ju precis tvärtom. Läser man en Mari Jungstedt ena dagen så köper man en Åsa Larsson nästa dag.
••I din nya deckare ”Svart stig” har huvudpersonen juristen Rebecka Martinsson till slut flyttat tillbaka till Kiruna.
– Ja, hon har ju hållit på och åkt dit hela tiden. Nu var hon tvungen att flytta, annars hade det blivit fånigt till slut – du vet så där: ”Kitty åker på skidsemester och snubblar på ett lik”.
••Är det ett sätt för dig att få vara lite hemma också, åtminstone i tanken?
– Absolut. Det är klart. Jag är helt säker på att jag kommer att bo där ytterligare någon period när mina barn har växt upp. Men man blir väldigt onyanserad som utflyttad. Vi som har flyttat från Kiruna är antingen ”Jag flyttar aldrig tillbaka till det där rövhålet till stad” eller så är allt vackert – inget är fel.
••Vad säger din sambo om planerna?
– Han behöver ju inte flytta med. Bara för att man är ett par behöver man inte kampera under samma tak precis jämt. Jag älskar honom och vi lever tillsammans. Nu har vi barnen och då är det självklart att man bor tillsammans. Men vi borde i samhället känna oss friare att lösa vår familjebildning på lite mer fria och kreativa sätt.
••Dina två tidigare böcker har utspelat sig i kyrkliga miljöer. Du lämnar den miljön den här gången.
– Äntligen är jag av med kyrkan. Jag ville att intrigen skulle få sträcka sig ut ur byn och ut ur Sverige. Och då är gruvindustrin perfekt.
••Du är själv passiv medlem i Missionskyrkan. Var det läskigt att lämna ett område du känner till?
– Absolut, det är jätteläskigt. Men å andra sidan är det ett slags befrielse, eftersom man inte är så personligt insyltad.