Fem nyckelpersoner

Här de fem viktigaste personerna att hålla koll på i Netflix nya ­dokumentär ”Amanda Knox”.

 

Meredith Kercher

Född 1985. Brittisk utbytesstudent. Brottsoffret som den 1 november 2007 hittades mördad i sitt rum.

 

Amanda Knox

Född 1987. Amerikansk medborgare och utbytesstudent. Anklagad, dömd och sedermera friad från alla anklagelser för mordet på Meredith Kercher.

 

Raffaele Sollecito

Född 1984. Italiensk ­student. Amandas pojkvän. Precis som Amanda Knox dömd och sedermera friad för mordet på Meredith Kercher.

 

Rudy Guede

Född 1986. En man som följt med Meredith hem kvällen till brottet och den enda som lämnat dna på platsen. Fortfarande dömd för mord och sexuellt övergrepp på Meredith Kercher.

 

Giuliano Mignini

Född 1950. En kontroversiell åklagare som ledde både undersökningen av mordet på Meredith Kercher och åtalet mot de tre åtalade. Anklagad för att ha baserat åtalet på konspirationsteorier och lögner.

 

När 20-åriga amerikanen Amanda Knox flyttade till Perugia i sitt drömland Italien för att plugga trodde hon som så många sprudlande glada utbytesstudenter att ett underbart år väntade. Eget hus med utsikt över hela staden. Italiensk pojkvän. Fester. Det var nu livet började. Hon kunde inte ha haft mer fel.

En morgon hittas hennes rumskompis, 22-åriga brittiskan Meredith Kercher, i en stor blodpöl, våldtagen och brutalt knivmördad i deras hus. Blod i handfatet. På duschmattan. Krossade fönster. Rummet helt sönderslitet. Misstankarna riktades snabbt mot Amanda och hennes pojkvän. Åklagaren tyckte sig ana att allt inte stod rätt till – trots att en annan man, Rudy Guede, kunde kopplas till platsen med dna-bevisning. Med tre arga polismän över sig i förhörsrummet pressades Amanda till att säga ­saker som att hon och pojkvännen var ­inblandade. Det var allt som behövdes för att allt skulle brista på en gång. Åklagarens allt mer vilda misstankar läckte i rekordfart till pressen, i Italien, Storbritannien, USA, ja snart hela världen.

Medierna lapade i sig allt och kryddade det med Halloweenbilder från Amandas Myspace-profil, skvaller och stulna dagboksanteckningar. Borta var den snälla, oskyldiga Amanda Knox. I media var hon nu Foxy Knoxy. En ung, vacker och blodtörstigt livsfarlig ­kvinna med frisläppt sexliv som tvingat sin pojkvän och en annan man att sexmörda hennes vän. Domstolen, som nu hade hela världens ögon på sig, dömde därefter. 26 års fängelse för mord. Skandal eller ljuv rättvisa? Helt beroende på vem man frå­gade. Först efter åtta år av rättegångar som ­delade en hel värld kunde Amanda Knox slutligen bli frikänd från alla misstankar. Det fanns helt enkelt inga bevis som kunde knyta henne till mordet utom åklagarens fantasi och några lösa uttalanden i förhör. I rättvisans ögon är hon fri. Men är hon det i omvärldens?

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi är inte tillräckligt insatt för att spekulera kring hennes skuld, men säger att det inte är så konstigt som man kan tro att Knox blev misstänkt:

– Just när det gäller kvinnor som mördas är det allra vanligaste att det är någon närstående som har begått brottet. Och vanligast är också att det har med relationer att göra. Det är oftast män som dödar, men inte alltid. Det kan förklara varför åklagaren fick härja så mycket som han gjorde även utan bevis.

Varför är just det här fallet så extremt uppmärksammat?

– Det blir lätt så när det handlar om laddade ämnen som sex och kvinnliga mördare som inte hör till vanligheterna. Titta bara på sommarstugemordet i Sverige som det skrivits mycket om det senaste. När det dessutom finns svårigheter med bevisning, ja då blir det ju oemotståndligt för många.

I den kommande Netflixdokumentären Amanda Knox med premiär i dag är det just den mediala bilden som regissörerna Rod Blackhirst och Brian McGinn vill komma förbi.

– För oss var det viktigt att både journalisterna, åklagaren och Amanda fick berätta sina egna historier. Sen är det upp till var och en att döma, och folk tycker verkligen olika, säger Brian McGinn.

Men nu när domstolen har friat henne framstår ju åklagarna och medierna som skurkarna?

– Vi vill inte peka finger. Alla inblandade har på sitt sätt, från sina perspektiv, rätt. För oss var det viktigare att visa hur både medier och juridik men också vår egen lust att läsa om bestialiska mord gör att man missar människorna bakom. För det är verkliga människor bakom rubrikerna, som lever verkliga liv. säger Rod Blackhurst.