Även om E-types vikingakrog bara hållit öppet i en dryg vecka är det fullsatt när jag kommer dit. Inredningen är väl genomförd, nästan snygg, och det luktar till och med sjöbuse här inne: en blandning av fläsk, trä och tjära.

På hemsidan upplyses man om att, ”Vi i personalen klär helst inte ut oss men Ni som gäst är självklart välkommen i moderna kläder” och längs de grovt tillyxade långbänkarna bland den (bokstavligen) överblivna ”Arn”-rekvisitan trängs ett par vikingalajvare med övervintrade hårdrockare och mellaneuropeiska turister. 

Paret bredvid mig kommer från Bourdeaux och när jag frågar hur maten smakar gör de den där franska grejen där man drar upp axlarna, ner med mungiporna och säger, 
– Eeeeh… Swedish food… There’s just no finesse.
Och så pekar de på en grovt drejad skål innehållande någon slags gröt där ett ensamt köttben sticker upp. 

Jag försöker förklara för dem att detta inte alls är särskilt representativt för svensk matkultur – att vi faktiskt har Michelinkrogar, närodlatfetischister och lattekonstnärer som alla andra – men det franska paret stirrar bara tomt på mig. 
 
Och grejen är att jag förstår dem. Aifur är förvirrande. För samtidigt som jag har svårt att tänka mig att det kommer kunna bli något annat än en välgjord turistfälla – så har maten ambitionerna att inte bara förmedla något slags kulturarv genom att servera genuin 700-talsmat, de håller nästan ­fin­krogspriser också. Priser som de, än så länge, inte lever upp till.

Både de mjödkokta musslorna (158 kronor) och charktallriken (168 kronor) vi får in till förrätt är märkvärdigt smaklösa för att härstamma från en tid då salta in grejer ansågs vara en ny, hipp konserveringsmetod.

Sedan äter mitt sällskap en helt okej nötsida (288 kronor) medan min huvudrätt, en mjödmarinerad grissida med rotsaksgratäng (248 kronor) får mig att vilja gå medeltida på vikingatidens matkultur. Rotsakerna är nästan råa och fläsket, som borde vara långkokt trådigt, är så segt att det bara är grymt att servera dem med en tvåuddig gaffel och hemsmidd vikingakniv. 

Nöt- och honungskakan (108 kronor) som jag väljer till dessert smakar som en spinninginstruktörs lördagsgodispåse medan höstäpplet i nyponsoppa är just det: ett surt äpple. I syrlig nyponsoppa. För 88 spänn.