Fakta: Claudio Magris

Född: 1939 i Trieste. Fadern var aktiv i motståndsrörelsen under kriget.

Bor: I Trieste som ofta finns med i hans böcker.

Familj: Blev änkling 1996 men gifte sedan om sig med författaren Jole Zanetti, även hon från Trieste. Två söner.

Sysselsättning: Professor i germanistik, översättare och författare. Skriver sedan många år i dagstidningen Corriere della Sera.

Verk i urval: "Donau" (1990), "Mikrokosmos" (1998). Båda böckerna kommer nu i nyutgåva på svenska tillsammans med hans nya roman "Åtalsgrund saknas".

Han jämför historien med hjärnkirurgi. Det kollektiva medvetandet amputeras ständigt, därmed inte sagt att han skriver för att återställa. Claudio Magris skriver för att han måste och det är människornas liv och röster han vill åt.

– Men jag måste säga att inte ens nu kan jag förstå den här glömskan, säger han uppriktigt och efter att först ha bett om ursäkt för sin haltande engelska.

– Nåväl, vi är ju inte i skolan.

Dimman

Den yrselframkallande komplexiteten i gränsstaden Triestes historia, där alla slogs mot alla vid krigsslutet, är möjligen en delförklaring till dimman.

Ändå var det inte så att Magris, född 1939, växte upp utan vetskap om La Risiera di San Sabba, från början en risfabrik, men under de två sista krigsåren ett dödsläger med en krematorieugn, som nazisterna till slut sprängde. Men inte heller han hade kunskap om detaljerna så som de, tack vare forskarnas arbete numera är kända. I dag är La Risiera ett museum och öppet för allmänheten.

– Man har minnesceremonier där varje år, men det var ändå nödvändigt för mig att trycka på att staden måste konfrontera sig själv med den här konstiga glömskan, inte genom ett verk av en historiker, men genom ett verk som är skrivet av någon som kommer från insidan och som är lika skyldig som alla andra.

Kända bödlar

"Åtalsgrund saknas" lyder titeln på hans roman. Bödlarnas namn är redan kända, konstaterar Magris. De är heller inte huvudpersonerna i hans berättelse.

I stället intresserar han sig för den gråzon som Primo Levi skriver om, mellan offren och förövarna. Romanen handlar om en galenpannas arbete med att samla material till ett krigsmuseum men ännu mer om den betydligt mer sansade kvinna, Luisa, som efter samlarens död, får i uppgift att förverkliga museet.

Som dotter till en judinna och en svart amerikansk militär axlar hon bådas smärtsamma historia av förtyck. Det hela blir inte enklare av att föräldrarna älskade varandra passionerat.

– Det är inte alltid bra för barnen. Hon blir ensam, och den här ensamheten intresserar mig.

Inte heller Luisa hittar anteckningsböckerna med de namn som offren ristade in på La Risieras snabbt övermålade väggar, namn på Triestebor som besökte koncentrationslägret och tryckte bödlarnas händer.

– Troligen togs dokumentationen till England när engelsmännen lämnade Trieste 1954. Jag har försökt få fram den, men den är fortfarande hemligstämplad.

Precision och delirium

Under arbetet med boken har Claudio Magris besökt åtskilliga arkiv, länder och lärt sig både indian- och kreolspråk.

– Jag behöver historisk precision, detaljerna måste vara precisa, sedan gör jag delirium av precis allting, säger han med ett brett leende.

Genombrottsboken, "Donau", är en dokumentär kulturhistorisk resa längs floden. På liknande sätt väver han samman "Åtalsgrund försvunnen" kring det fiktiva krigsmuseet där varje sal rymmer ett vapen, en köttätande växt eller ett gift som i sin tur leder fram till människorna och deras historier. Ofta finns en verklig grund, det gäller inte minst den helt osannolike museisamlaren.

– Jag träffade honom, han var inte särskilt sympatisk.

Även på haltande engelska är den ständigt Nobelpristippade Magris en historieberättare av rang. Mot slutet av intervjun kommer han att tänka på en gammal judisk vän som flyttade från Polen till Trieste som barn. De italienska fascisterna hade ännu inte kommit ut som antisemiter, och vännen, då bara en pojke, gick med i Mussolinis ungdomsgrupper. Fadern, polsk ortodox jude, var mäkta stolt.

– Höj handen, meshuggah, (höj handen, idiot) sade fadern som tvingade sonen att bära den svarta kostymen och göra fascisternas hälsning, berättar Magris.

– För mig har den kommentaren blivit symbolen för varje självbedrägeri. Ibland när jag rakar mig tittar jag på mig själv i spegeln och säger, "lyft armen, idiot".