– Skogsbrukets trädodlingar är inte skogar. Det gäller för merparten av det som kallas skog i såväl Tyskland som Sverige. De är bara plantager.

Peter Wohlleben, biolog och skogvaktare, som har skrivit boken "Trädens hemliga liv".

Fakta: Peter Wohlleben

Peter Wohlleben föddes 1964. Han växte upp i Bonn som vid den tiden var Västtysklands huvudstad. Hans naturintresse väcktes tidigt och han började arbete som skogvaktare för den delstatliga skogsvårdstyrelsen 1987.

Arbetet var dock inte vad han drömt om. Han ägnade mest sin tid åt trädgallring och trädbesprutning med insektsgifter.

Han slutade och fick så småningom chansen att sköta ett större skogsområde helt på egen hand. Området är nu vildvuxet, men går ändå med vinst, trots att Wohlleben förbjudit maskiner och giftbesprutning.

Han skrev "Trädens hemliga liv" för att visa allmänheten hur fascinerande och storslagna träd är.

Wohlleben är gift och har två barn.

Han beskriver i boken hur träden kommunicerar ("talar") med varandra, hur de bildar allianser, till och med hur de tar hand om och stöttar varandra – men också hur de konkurrerar med andra träd om utrymmet.

– Jag säger inte att träd är som människor. Men de är heller inte maskiner. Vi håller på att överge tanken att djur är som maskiner, om 20 år kommer vi att ha samma diskussion om träd och andra växter, säger Wohlleben.

Han säger att han aldrig kunde tänka sig att hans bok skulle bli en storsäljare. En upplaga på 3 000 var planerad. I dag har den sålts i en halv miljon exemplar i Tyskland – och de flesta räknar med ett liknande segertåg när boken nu går ut på marknaden i andra länder.

Skog som inte är skog

När han träffar TT är han klädd i sin gröna skogvaktaruniform. Han jobbade länge i skogsbrukets tjänst i Eifel i västra Tyskland innan han tröttnade på att hantera träden som rotstående virkesposter.

Han slutade och funderade på att emigrera till Sverige. Men han blev kvar och nu har han hand om ett stort skogsområde där skogen i hög utsträckning fått växa sig vild. Planteringar är bannlysta.

– Skogsbrukets trädodlingar är inte skogar. Det gäller för merparten av det som kallas skog i såväl Tyskland som Sverige. De är bara plantager, säger han.

I trädplantager är trädens samspel söndertrasat. Men i naturskogar har individerna av varje art utvecklat ett komplicerat samarbete under jord där rottrådarna spelar en avgörande roll. De kommunicerar med varandra kemiskt och med elektriska signaler. De kan lära av sina erfarenheter och "minnas" dessa. De varnar varandra för faror.

Känner smärta?

Wholleben beskiver detta som att träden "tänker", "känner" och "lider" – vilket kanske kan förklara en del av bokens framgångar. Fast ordvalet har också fått vissa läsare att dra öronen åt sig. De har påpekat att träd inte har hjärnor som djur har.

– Det är mycket stora skillnader mellan djur och växter. Men det finns hjärnliknande strukturer på rotspetsarna. Kanske dessa fungerar delvis som en hjärna. Träd känner säkert inte smärta som vi människor gör, men det kanske fortfarande är något vi kan kalla smärta, säger han.

Superorganism

Han påpekar att vetenskapen precis har börjat granska fenomen som dessa. Det mesta av det han beskriver i boken är kända fakta – han har bara gjort dem tillgängliga för en större publik.

En kontroversiell fråga är varför träd samarbetar med alla andra träd i sin omgivning så länge de är av samma art. De flesta djur konkurrerar med artfränder om de inte är nära släkt med varandra. Varför gäller inte detta för ekar och tallar?

– Vi vet inte. För ett träd verkar det viktigare att bli gammalt än att konkurrera ut andra träd. Men det kan också vara så att alla bokar och ekar i Centraleuropa är nära släkt med varandra. I så fall kanske de bildar en superorganism, som en myrstack.