Det mesta är precis som innan vattenskadan tvingade iväg dem: under den vänliga jättevalen på väggen sitter glada vasastansbor och sörplar soppa med nudlar hängande som ett delikat slags pipskägg nerför hakan. Ramen Ki-mama är nämligen, uppenbarligen, en ramenkrog. 

Den variant av den japanska nudelsoppan som serveras här förhåller sig dock ungefär till studenttidens snabbnudlar som en fryspizza förhåller sig till en vedugnsbakad Margherita. Nudlarna serveras nämligen i en mustig buljong, med ett par skivor fläsk, lite sjögräs, kanske ett ägg och sedan en hög med bambuskott eller böngroddar på. 

Ramen är visserligen enkel snabbmat men precis som hamburgare, barbecue och pizza väcker den hängivelse och, inte så lite, nördighet hos sina fans. I Japan, och andra länder, kan man numera hitta ramen-bloggar, ramen-filmer, ramen-serier och till och med ett ramen-museum. Och i Tokyo är det inte ovanligt att man får stå två timmar i kö till sin favorit-ramenkrog.

Så hur är då Ramen Ki-mamas ramensoppor? Alldeles utmärkta faktiskt. De klassiska varianterna Shio (saltbaserad), Shoyu (soyabaserad) och Miso (misobaserad) är alla mycket goda, även om kvalitén har skiftat en del vid mina besök. Mest gillar jag dock den beroendeframkallande, chiliheta Gekikara Ramen. Den äter jag nerböjd över skålen, med rött fett på hakan och ett lyckligt leende på läpparna, tillfälligt förlorad i min egen lilla ramenvärld.

Ramen Ki-mama serverar dock inte bara nudlar. Deras japanska dumplings, så kallade gyoza, som man traditionellt äter till just ramen i Japan är även de alldeles utmärkta. 

De har den där speciella konsistensen mellan ångad och krispig som i Kina ibland kallas ”potstickers”. Och det är precis så de smakar – som om de blivit lite fastbrända i grytan. 

Till och med yakinikun är betydligt bättre än den vanliga tunt skivade lördagsgodisentrecoten som man brukar få på stadens snabbjapaner. Här balanseras den söta yakinikusåsen upp av de fräscha böngroddarna, den surheta kimchin och köttet är, som sig bör, grillat.