Fakta: Daddy's home

Genre: Komedi

Premiär: 6 januari 2016

I rollerna: Mark Wahlberg, Will Ferrell, Linda Cardellini

Regi: Sean Anders, John Morris

Speltid: 1 timme 36 minuter

Censur: Från 7 år

Betyg: + +

Om man är välvilligt inställd kan man se" Daddy’s home" som en bild av konflikten mellan den gamla och den nya mansbilden. Will Ferrell representerar den moderne, mjuke, känslosamme och förstående partnern i form av en styvfar som tagit sin an sin nya frus barn medan Mark Wahlberg, ex-maken och barnens far, är den klassiska alfahannen som låter fysisk styrka och prestationer definiera honom. Och dessa två män måste förstås tävla. Den som vinner de klassiskt manliga grenarna som motorcykelåkning, hemmabygge och överdrivet pengaspenderande vinner också – enligt denna logik – hela kungariket. Alltså kvinnan (Linda Cardellini) och hennes barn.

Om man är välvilligt inställd, som sagt, så kan man se detta som en roande kommentar till rådande faders- och mansideal. Men så välvilligt inställd är naturligtvis ingen, det vore absurt. Speciellt inte när skämten siktar in sig på missformade testiklar, vuxna män som förnedrar sig och presenteras i en story som är lika förutsägbar i både uppbyggnad och slut.

Här kommer en spoiler som alla som sett trailern redan räknat ut: föräldraskapet är ingen tävling. Och om man ser det så finns det alltid de som fixar det bättre än en själv. Det är givetvis en självklarhet, denna film kommer knappast att bidra till någon slags insikt om detta i publiken. Desto obegripligare är då Linda Cardellinis roll som mamman som låter männens barnsliga tuppfäktning gå överstyr utan att sätta stopp för det hela. En märklig "låt dem hållas"-attityd som känns både falsk och irriterande, om än nödvändig för storyns själva premiss.

Nå, Mark Wahlbergs charm är ändå svårt att stålsätta sig emot och säkert finns det ett par, om än fåtal, människor som tycker det är festligt att se Will Ferrell fuldansa i bar överkropp. Själv tillhör jag inte den gruppen men kan i alla fall uppskatta ett roligt urologskämt. Men det är, förutom Mark Wahlbergs sneda leende, det enda jag egentligen uppskattar med den här filmen.