Fakta: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

(TT)

Originaltitel: Fantastic beasts and where to find them

Genre: Fantasyäventyr

Premiär: 16 november 2016

I rollerna: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Colin Farrell med flera

Regi: David Yates

Speltid: 2 timmar 13 minuter

Censur: Från 11 år

Betyg: + + +

Med tanke på att "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" inte bygger på mer än en faktabok får man säga att författaren JK Rowling har lyckats med sin ambition att skapa en fristående spin off-historia i Harry Potters universum.

Än så länge, vill säga. Fem filmer ska det bli totalt, men exakt vad de ska handla om är oklart. Den fiktiva litterära förlagan är alltså en sorts handbok i mystiska varelser som tilldelas eleverna på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Med filmen får vi således en färsk berättelse som utspelas i Harry Potters referensvärld. Här introduceras minst två nyckelfigurer: Newt Scamander (Eddie Redmayne), en trollkarl och magizoolog som ömmar för världens mystiska varelser, och Gellert Grindewald (Johnny Depp), historiens ondskefulla trollkarl.

Det hela inleds med Scamanders ankomst i 1920-talets USA. I hans kappsäck döljs varelser som oturligt nog hamnar på villovägar och skapar kaos i ett New York som redan kämpar mot mörka krafter. Porpentina Goldstein (Katherine Waterston) jobbar för det amerikanska trollkarlsministeriet och griper Scamander, men inser att han är en hyggligare typ än ministeriet och dess starke man Graves (Colin Farrell).

Att det här är upptakten till en större berättelse är tydligt – på gott och ont. Handlingen drar hela tiden åt nya håll, troligen för att plantera frön till kommande filmer. Ena stunden är jakten på Scamander i fokus, nästa är det han som letar efter sina förrymda varelser, sedan hamnar vi plötsligt i en parallellvärld som inhyser ett halvt zoo.

Allt detta är härligt glitter för ögat, men tar fokus från den mörkare, mer intressanta historien om det hunsade trollkarlsämnet Credence, som skådespelaren Ezra Miller fyller med perfekta delar skuld och illvilja.

Ojämnheterna i Rowlings manus hanteras dock skickligt av David Yates, som regisserade de sista fyra Harry Potter-filmerna. Filmen har också stor draghjälp av den karismatiske Redmayne, vars Scamander är en pillemarisk figur med stort hjärta, omöjlig att känna annat än sympati för.

Mest imponerande av allt är att Rowling och Yates har hittat ett fungerande koncept för en samtid som, ärligt talat, bör vara tämligen mättad på fantasy vid det här laget.