Fakta: Hotellet

(TT)

Genre: Essä

Premiär: 29 april 2016

Regi: Kristian Petri

Speltid: 1 timme 22 minuter

Censur: 15 år

Betyg: + + +

I Japan finns ett hotell som har drivits av samma familj i 46 generationer. I nästan 1 300 år har värdshuset Houshi tagit emot gäster från när och fjärran. Från början lockades de av den varma källan (enligt legenden upptäckt av en berömd mystiker), senare av reklamsloganen "världens äldsta hotell" – trots att det numera är fastslaget att en konkurrent 20 mil västerut faktiskt är 12 år äldre.

Houshi ingår i en lång räcka hotell som författaren och filmaren Kristian Petri utforskar i sin essäfilm "Hotellet". Filmen är den sista delen i en trilogi som också omfattar "Atlanten" (1995) och "Fyren" (2000), med resor som tema.

Efter att ha låtit Max von Sydow och Krister Henriksson agera berättarröst i de tidigare filmerna är det nu Kristian Petri själv som sitter vid mikrofonen. I inledningen berättar han naket personligt om sin pappas död, och vi får se bilder från faderns överbelamrade kök. Därefter bär det av ut i världen, till en annan sorts hem: hotellrummet.

Övergången från fadersförlust till hotellrumsfunderingar är lite grumlig, liksom mycket annat i filmen. Filmens tes – att hotellrum är mångtydiga symboler – är precis lagom luddig för att Kristian Petri ska kunna berätta om lite vad som helst som intresserar honom, från tjurfäktning i Madrid till en italiensk grotta som sägs leda till dödsriket.

Ibland bjuder han på fantastiska historier, som Lars Noréns barndom bland människospillrorna på familjens skånska hotell, och den unge skådespelaren Björn Andrésens traumatiska genombrott i Luchino Viscontis "Döden i Venedig". Ibland känns de fria associationerna och det ständiga jagperspektivet bara självupptaget, och de spännande skärvorna tillåts inte bilda någon sammanhängande, större berättelse.

Men filmen har en fin ton, ett slags hypnotiskt lugn som man kan sjunka in i och finna tröst i. Den mjuka, meditativa känslan gör att jag nästan förlåter Kristian Petri för att bara en av hans tio intervjupersoner är kvinna. Men bara nästan.