Fakta: Ice age: Scratattack

Originaltitel: Ice age: Collision course

Genre: Familjefilm

Premiär: 8 juli 2016

Regi: Mike Thurmeier och Galen T Chu

Speltid: 1 timme 34 minuter

Censur: Barntillåten

Betyg: + +

Sedan den första "Ice age"-filmen kom 2002 har dess berättelse byggts ut till ett gigantiskt film- och tv-universum. I centrum finns alltid kärntruppen, mammutpojken Manny, sengångaren Sid och den sabeltandade tigern Diego, vars existens återkommande hotats av olika katastrofer. Nu är kompisarna fullvuxna och mer eller mindre stadgade – ett utgångsläge som inte direkt får det att kittla i synnerven av längtan att se filmen.

Regiduon Mike Thurmeier och Galen T Chu löser det hela genom att göra "Ice age: Scratattack" till en sorts istidsvariant av en Dagobertmacka. Allt och alla ska med på tåget – samt några nya figurer, som ett elakt dinosauriegäng från en hemlig, underjordisk värld och ett new age-kollektiv som lever i en lilaglittrande jättekristall. Dialogen är snabbare och tjattrigare än någonsin, och saknas dialog – som i scenerna med filmseriens populära sidekick, ekorren Scrat – är tempot istället ordentligt uppskruvat.

Allt detta maxade överflöd ger en ovälkommen effekt. Det som sker på duken, särskilt i scenerna där Scrat skapar kaos i universum, händer så snabbt att man knappt hinner uppfatta vad som är vad. Även om filmens huvudsakliga målgrupp har sondmatats sen krypåldern med barnprogram i tempo furioso, kan det väl ändå inte vara meningen att hälften av humorn ska gå förlorad på grund av hög fart?

Den som inte hänger med får hålla till godo med filmens visuella prakt. Inte så fattigt som det kan låta, för filmens 3d-animeringar hör till de bättre man kan se på bio i år, och de nya världar som Thurmeier och Chu har skapat skänker färgglad prakt åt en filmserie som tidigare begränsats till snövita, skogsgröna och jordfärgade färgskalor.

Värre är att filmen inte verkar veta vad den vill säga. Mest verkar det handla om mammutduon Manny och Ellies försök att hindra dottern Kiwi från att dra ut i världen med pojkvännen Julian, en premiss som känns ofattbart gammeldags. Kanske gömmer sig ett metahumoristiskt budskap bakom denna förhistoriska familjesyn, men det verkar långsökt.