Fakta: Ma ma

Genre: Drama

Premiär: 17 juni 2016

I rollerna: Penélope Cruz, Luis Tosar, Asier Etxeandia med flera

Regi: Julio Medem

Speltid: 1 timme 51 minuter

Censur: Från 15 år

Betyg: + +

Är det ett gott eller ett dåligt betyg när en film om någon som drabbas av cancer inte resulterar i en hög av tårindränkta näsdukar? Jag röstar, lite motvilligt, för det senare. Tårar är förstås inte är lika med en bättre eller sämre film, men finns det något obligatorium för en cancerskildring måste det väl vara att den ska beröra?

Inte för att "Ma ma" inte gör sitt bästa i det avseendet. Filmens huvudperson Magda (Penélope Cruz) är så otursdrabbad att man nästan skäms för att leva. Efter att ha dumpats av sin otrogne man, lämnats ensam med sonen och blivit av med sitt jobb diagnosticeras hon med bröstcancer, av den värre sorten.

Här har filmen bara börjat.

Magda är inte den typen av person som ger upp. Men i stället för att ge rollfiguren något att fajtas mot, eller för, verkar regissören Julio Medem mer intresserade av att låta henne trampa vidare i livet med en obekymrad laissez-faire-attityd. Samma dag som hon har fått sin diagnos möter hon av en slump Arturo (Luis Tosar), vars familj har förolyckats i en bilkrasch. Magda stöttar, och efterhand växer en vänskap, kanske mer, fram.

Det är visserligen en sympatisk idé att inte enbart fokusera på de ledsamheter en livsavgörande diagnos för med sig. Men andra filmare har skildrat den typen av kamp med större lyhördhet ("Förr eller senare exploderar jag" är ett hyfsat aktuellt exempel). Här blir det snarare förbryllande att Magda aldrig riktigt bearbetar det hon drabbas av – Medem ger henne aldrig det utrymmet.

Någonstans på vägen verkar Medem också vilja utmana våra föreställningar om sexualitet och om kärnfamiljen. Men det sker liksom på Magdas bekostnad. De män hon älskar – varav en är hennes karaokesjungande, swingerklubbande gynekolog – går vidare, familjekonstellationer ombildas och alla finner ny lycka. Magda däremot, går en martyrliknande död till mötes.

Ändå väcker "Ma ma" inga känslor. Efter alla mer eller mindre smetiga sjukdomsskildringar jag sett på film, är det här an av de mest melodramatiska.