Fakta: Mad Dog

(TT)

Genre: Dokumentär

Premiär: 7 oktober 2016

Regi: Mauri R Chifflét och Martin Sandin

Speltid: 1 timme 25 minuter

Censur: 15 år

Betyg: + + + +

Det verkar finnas ett outsinligt intresse för filmer om män som pucklar på varandra under ordnade former. Boxning, brottning och kampsport har varit en stapelvara på filmduken i decennier, från klassiker som "Tjuren från Bronx", "Rocky" och "Karate kid" till nyare kritikerfavoriter som "Southpaw" och "Foxcatcher".

Det är lätt att förstå varför vi fortsätter att fascineras. Framgång som förbyts i motgång, dramatiken inne i ringen kontra vardagen utanför, den testosteronstinne fightern som förvandlas till en urlakad soffpotatis – det är kontraster som passar fint för film.

I dokumentären "Mad Dog" får vi följa den svenska MMA-stjärnan Reza "Mad Dog" Madadi, som stod på toppen av sin karriär när han 2013 greps och dömdes för inblandning i ett spektakulärt butiksinbrott. Han dömdes till 18 månaders fängelse och förlorade sitt kontrakt. I samma veva blev han pappa och fick tillbringa sin sons första år på anstalt.

Filmarna Mauri R Chifflét och Martin Sandin har följt hans väg tillbaka, från den vemodiga träningen i snön på Asptuna-anstaltens utegym till den hårdbevakade comebacken.

Kampsportens paradoxer genomsyrar filmen, å ena sidan de brutala matcherna och beskrivningarna av deltagarna som "djur" och "monster", å andra sidan gemenskapen och den oglamorösa träningsvardagen. Mitt i allt detta står Reza Madadi, en uppenbart intelligent och sympatisk person som tar sig an papparollen med all tänkbar ömhet.

Filmens svaga punkt är skildringen av brottet. Eftersom man helt utgår från Madadis perspektiv (och han är trött på att prata om det) finns det viktiga frågor som aldrig ställs. Detta journalistiska tillkortakommande kompenseras med att filmarna har satt in hans liv i ett politiskt och socialt sammanhang som berättar mycket om Sverige i dag.

"Mad Dog" är som bäst i de oväntade detaljerna, som processen för att nå matchvikt med bara ett dygn att spela med (kontrollerad svettning verkar vara nyckeln). Min favoritscen är intervjun med nordirländaren Norman Parke efter matchen mot Reza Madadi. Efter flera dagar av offentliga provokationer och skitsnack är han äntligen är fri att uttrycka sin beundran för sin motståndare. Det är nästan gulligt.