Fakta: Me and Earl and the dying girl

Genre: Dramakomedi

Premiär: 11 december 2015

I rollerna: Thomas Mann, Olivia Cooke, Connie Britton med flera

Regi: Alfonso Gomez-Rejon

Speltid: 1 timme 46 minuter

Censur: 7 år

Betyg: + + + +

Den känslige Greg och hans barndomsvän Earls vänskap bygger på ett gemensamt och hyfsat självvalt utanförskap. De blev en gång i tiden introducerade till "konstiga europeiska filmer" av Gregs mestadels morgonrocksklädda pappa och har under sin uppväxt konsumerat försvarliga mängder Kurosawa, Herzog och Powell och Pressburger.

Precis som i Michel Gondrys "Be kind, rewind" skapar de hemmagjorda, fantastiskt nördiga versioner av gamla klassiker, som "Clockwork orange", "Det sjunde inseglet" och "Studie i brott". Det greppet hjälper givetvis till att direkt skruva upp ens känslor för den här filmen.

Och den välvilliga inställningen håller i sig. Framförallt för att regissören Alfonso Gomez-Rejon sätter tonen perfekt rakt igenom. Gregs berättarröst guidar publiken genom en småputtrig introduktion till dramat. Beskrivningen av hans navigerande i high school-tillvaron, som han mest betraktar på avstånd, är underfundigt rolig och hans lärare och föräldrar är precis lagom indie-skruvade. Historien tar sedan sin början när Gregs mamma tvingar honom att kontakta den avlägsna skolkamraten Rachel, som har diagnostiserats med leukemi.

Motvilligt, från båda parter, inleds en trevande relation som befriande nog får blomma ut i vänskap, inte romantisk kärlek. Greg och Earl visar sina filmer för Rachel, som i sin kamp med påfrestande behandlingar, håravfall och grubblerier får lite välbehövliga avbrott.

Precis när man börjar ana att filmen ska dö gullighetsdöden så slår den till och höjer insatsen. I åtminstone ett par viktiga scener skalas allt charmigt runtomkringgarnityr av och publikens uppriktiga engagemang förtjänas mycket övertygande. Med stor skicklighet klarar "Me and Earl and the dying girl" att skildra allvarlig ångest och sorg på ett ärligt men samtidigt upplyftande sätt.