Fakta: Neon bull

Originaltitel: Boi neon

Genre: Drama

Premiär: 5 augusti 2016

I rollerna: Juliano Cazarré, Josinaldo Alves, Maeve Jinkings med flera

Regi: Gabriel Mascaro

Speltid: 1 timme 41 minuter

Censur: Från 15 år

Betyg: + + +

I flera sekel har kofösarna i nordöstra Brasilien tävlat i vaquejada. Sporten påminner om rodeo, men i stället för att rida på tjurar ska de tävlande försöka fälla tjuren genom att dra den i svansen. På senare år har vaquejadan fått kritik från djurrättshåll, men den fortsätter att vara ett populärt folknöje.

Iremar (Juliano Cazarré) lever sitt liv i vaquejadans värld. Han är tjurskötare och reser från tävling till tävling tillsammans med djuren och sina kollegor, lever spartanskt och arbetar hårt. Ögonblicket innan tjuren ska in på arenan borstar han svansen med precis rätt mängd sand för att greppet ska bli bra.

Det är en tuff machovärld, men med krusningar på ytan. När tävlingsklockan slår midnatt är det dags för Neontjuren – ett kreatur som stänks ner med fluorescerande färg för att höja partystämningen. Och när Iremar har arbetat klart sätter han sig vid symaskinen, för att skapa glittriga scenkläder åt burleskdansösen Galega.

Det är lätt att se varför Gabriel Mascaros film har blivit en festivalfavorit, med sin detaljrika skildring av en vardag som är både främmande och välbekant. Det halvtråkiga avlöser det heltokiga (vad sägs till exempel om scenen där Iremar i lönndom ska runka av en hingst för att stjäla sperman?) i en sorts antropologisk fältstudie av en grupp människor som vi annars aldrig hade fått lära känna.

Här finns elvaåriga Cacá som har övertalat sin mamma att få välja bort skolan för att i stället kuska runt med tjurtruppen, och den fryntlige Zé som blir förbannad när Iremar ritar kläder på modellerna i hans porrtidning. Och så nykomlingen Júnior, som tillbringar timmar framför spegeln med sitt långa, blanka hår.

Men det är lite trist att filmen är så snål mot sin huvudperson. Iremar hamnar aldrig i något stort drama, han genomgår ingen inre resa – höjdpunkten för honom blir en lång och explicit sexscen på ett tillskärningsbord i en klädfabrik. Och visst, en film får gärna strunta i dramaturgins mossiga regler. Men det känns gnidigt att inte Iremar, som mitt i slitet och smutsen vågar drömma i glitter och neon, också får uppleva något litet mirakel.