Fakta: Say something

Genre: Dokumentär

Premiär: 18 mars 2016

Regi: Åsa Ekman

Speltid: 1 timme 13 minuter

Censur: 7 år

Betyg: + + + +

I sin förra film "My life my lesson" skildrade Åsa Ekman vardagen för 16-åriga Felicia, uppväxt med en våldsam styvfar. Familjerelaterat våld och dess långtgående konsekvenser är också temat för systerfilmen "Say something", där Ekman följer tonåriga Isabell några år efter det att hon och hennes mamma Ingela flytt från Ingelas ex-pojkvän.

Ekman tar avstamp i sprudlande glädje. Isabell har tagit studenten och är överlycklig över att äntligen vara fri, att kunna satsa på framtiden. Hon vill bort från extraknäcket i kassan på Ica, bort från sin mamma och alla hennes problem, bort från allt dåligt hon upplevt.

Två månader och en USA-resa senare är Isabell tillbaka. Selfies och bilder från resan som Isabell lagt upp på Facebook har fått Ingela att sparka bakut. Ätstörningar har väckts till liv och Isabell mår så dåligt att hon låter lägga in sig på hem.

Ekman följer Isabell under lång tid i en klassisk fluga-på-väggen-dokumentär som växer till en närgången men respektfull skildring av hur ett traumatiskt förflutet påverkar de inblandade. Hon navigerar skickligt mellan scener som alla har ett syfte, och förmedlar en tydlig bild av en ung kvinna som sitter fast i dysfunktionella relationsmönster och beteenden.

Med detta inte sagt att här saknas ljusglimtar. Tvärtom, det "Say something" framför allt visar är att det går att ta kontroll över sitt liv trots en ryggsäck full av mörka minnen. Isabells mod och klarsynthet imponerar. Samtidigt känner man sorg över att hon tvingats växa upp för fort, något som blir tydligt i en upprivande scen där hon talar ut med sin mamma och, på sätt och vis, bryter sig fri.

Ekmans dokumentärfilm är ett fint exempel på hur man på ett förtjänstfullt sätt får en högst personlig berättelse att tränga genom filmduken och in i hjärtat – på ett effektivt sätt, men utan att ta några genvägar.