Fakta: Slutet gott, allting gott

Originaltitel: La dernière leçon

Genre: Drama

Premiär: 27 maj 2016

I rollerna: Marthe Villalonga, Sandrine Bonnaire, Grégoire Montana med flera

Regi: Pascale Pouzadoux

Speltid: 1 timme 45 minuter

Censur: Från 15 år

Betyg: + + +

Att kalla "Slutet gott, allting gott" för en feelgood-film om döden är att dra för stora växlar. Men det går inte att förneka att det finns mycket humor i Pascale Pouzadouxs film om rätten att själv välja när man ska dö. Michael Haneke var inne på samma tema för några år sedan med "Amour", om ett kultiverat par vars liv kastas omkull när makan i relationen drabbas av en stroke.

Några andra gemensamma beröringspunkter finns dock inte mellan Hanekes becksvarta drama och Pouzadouxs mer lättsamma film. Fokus här ligger på hur barn och barnbarn till den 92-åriga Mady (Marthe Villalonga) hanterar hennes val att begå ett planerat självmord. Nyheten tas inte emot väl, kan jag avslöja. Detta trots att Mady har förberett dem i 30 års tid på att hon, den dagen hennes kropp inte längre orkar, vill avsluta sitt liv – medan hon fortfarande har förmågan.

"Slutet gott, allting gott" är som bäst när den hanterar Madys konfrontationer med åldern och livet. De saker hon fortfarande klarar att göra har hon nogsamt samlat på en lista. Men väsentligheter såsom "köra bil", "gå på toaletten", och så vidare, stryks en efter en. Det är rörande – och stundvis ganska roligt, tack vare Villalongas närvaro och nyanserade skådespeleri.

Sämre hanteras själva berättelsen. Särskilt svajar regin i de mer emotionella scenerna. Det är som om Pouzadoux verkligen vill försäkra sig om att åskådaren ska sänkas ned i en ocean av känslosvall, och skruvar på kranarna till max där hon istället skulle ha tjänat på att vara återhållsam. Det är synd, för huvudrollsinnehavarna Villalonga och Sandrine Bonnaire (som spelar Madys dotter Diane) gör ett ypperligt jobb sinsemellan, och berättelsen är tillräckligt kraftfull ändå.

Det finns något märkligt tabubelagt över detta med hur ålder förändrar oss, både fysiskt och psykiskt. Behöver det verkligen vara så, 2016? "Slutet gott, allting gott" ger oss en möjlighet att fundera lite extra på det.