Fakta: Under pyramiden

(TT)

Genre: Dramathriller

Premiär: 5 februari 2016

I rollerna: Stine Fischer Christensen, Johan Rabaeus, Reine Brynolfsson med flera.

Regi: Axel Petersén

Speltid: 1 timme 20 minuter

Censur: 15 år

Betyg: + + +

Snacket inför premiären av Axel Peterséns nya film har varit minst sagt förbryllande. Regissören och manusförfattaren som debuterade med det poetiska lågbudgetdramat "Avalon" 2012 arbetade nu med en äventyrsthriller, en "Indiana Jones för vuxna" om handel med stulna konstföremål, inspelad i flera världsdelar. Det lät mer som en Hollywoodkliché än som ett verk av en av Sveriges mest intressanta unga regissörer.

Den färdiga filmen visar sig dock vara en ytterst Petersénsk tolkning av thrillerbegreppet. Kärnan är ett familjedrama i samma anda som "Avalon", med handling och stämning lånad från spänningsfilmernas värld.

I centrum står Katarina Oxe (Stine Fischer Christensen), en ung gallerist som lever i skuggan av sin far, den berömde konsthandlaren Sten Oxe (Johan Rabaeus). När han försvinner på en resa till Tel Aviv upptäcker hon mörka hemligheter i hans förflutna, och följer spåret till Israel och Egypten.

Precis som i "Avalon" visar Petersén att han är en skicklig bildmakare – filmrutorna är slående välkomponerade och de täta närbilderna registrerar varje liten nyans i skådespeleriet. Med ett minimalistiskt ljudspår skapar han en fin thrillerkänsla, som dock aldrig riktig får täckning i själva berättelsen.

För innehållsmässigt är det här en tunn historia, med en smärtsamt irriterande huvudperson. "Under pyramiden" är en berättelse om att frigöra sig från en förälder och bli vuxen, men under större delen av filmen beter sig Katarina som ett förvirrat barn. Ängsligt söker hon efter gillande i sin pappas blick, och när han försvinner agerar hon helt huvudlöst i hopp om att kunna "hjälpa till".

Hon kånkar runt på ett oskattbart konstföremål genom Tel Avivs ruffigare kvarter, och mitt i smugglingsäventyret tar hon ett avkopplade havsbad. När hennes pappa sedan läxar upp henne för aningslösheten böjer hon hunsat huvudet i skam.

Det är först i slutminuterna, när jag nästan har slutat bry mig om hennes resa, som hon stillsamt bryter sig fri. Men bättre sent än aldrig.