Fakta: Våga älska

(TT)

Originaltitel: Nøgle hus spejl

Genre: Drama

Premiär: 29 januari 2016

I rollerna: Ghita Nørby, Sven Wollter, Trine Pallesen med flera.

Regi: Michael Noer

Speltid: 1 timme 31 minuter

Censur: 7 år

Betyg: + + + +

På 70-talet var Carrie Fisher och Harrison Ford filmdukens hetaste kärlekspar. I nya "Star wars" möts deras rollfigurer Leia och Han igen, men nu har kärleken fått en annan karaktär. I en scen är det upplagt för hångel, men i stället lägger Han handen på Leias hjässa och trycker henne kyskt mot sitt bröst.

Jag har svårt att tro att detta antiklimax beror på något annat än att Ford och Fisher är 73 respektive 59 år gamla. På samma sätt som tonåringar skyggar vid tanken på att deras föräldrar har sex med varandra, så verkar Hollywood vilja gömma sig bakom en kollektiv skämskudde så fort det hettar till mellan människor över 50.

Något sådant problem har inte den danske regissören Michael Noer. I "Våga älska" skildrar han en 76-årig kvinna som efter ett halvsekel i ett ljummet äktenskap drabbas av den stora passionen.

Ghita Nørby spelar Lily, som flyttat in på ett sjukhem tillsammans med sin man Max, som har blivit förlamad efter en stroke. Lily vantrivs på hemmet, hon känner sig för frisk och självgående för institutionslivet. Dottern Katrines besök går i blixtfart, och ingen i personalen har tid att sitta ner och prata.

Men så flyttar en man in, tvärs över korridoren – en svensk före detta pilot (Sven Wollter) som omedelbart väcker Lilys intresse. De inleder ett passionerat förhållande, en relation som Lily tycker att hon förtjänar efter alla år som självutplånande maka och mor. Men alla i omgivningen är inte lika förtjusta.

Ghita Nørby och Sven Wollter utgör – föga förvånande – en kraftfull duo på vita duken. Inte minst i sexscenerna, som är sinnliga utan att bli tillrättalagda. Här kasseras blygsel och kroppsnojor till förmån för lust och glädje. Det är nästan så att man bli avundsjuk.

Deras passion kontrasterar fint mot skildringen av åldrandets vedermödor. Men framförallt visar filmen med all önskvärd tydlighet att gamla människor inte är en annan art än resten av mänskligheten – vara sig de befinner sig på ett danskt sjukhem eller i en galax långt, långt borta.