Fakta: Walk with me

Originaltitel: De standhaftige

Genre: Drama

Premiär: 12 augusti 2016

I rollerna: Mikkel Boe Følsgaard, Cecilie Lassen, Silja Eriksen Jensen med flera

Regi: Lisa Ohlin

Speltid: 1 timme 45 minuter

Censur: Från 15 år

Betyg: + + + +

När Thomas (Mikkel Boe Folsgaard) vaknar upp, svårt skadad efter att en mina sprängts under honom i Afghanistan, är snabb rehabilitering hans enda fokus. Den unge dansken vill tillbaka till krigszonen och väljer att ignorera traumat som har drabbat honom.

Testosteronet rinner i pärlor från Thomas panna i träningslokalen – och någon hjälp vill han inte ha. Men dansaren Sofie (Cecilie Lassen), som är på sjukhuset för att stötta sin sjuka faster, noterar att han tränar fel och ger sig inte förrän hon fått visa honom några övningar.

Det är början på en historia som till viss del har verklighetsbakgrund. Sedan Danmark inledde sin militära närvaro i Afghanistan har många unga män tagit med sig kriget hem. Skadade och uträknade. På ett initiativ av den danska kungliga baletten började frivilliga balettdansare att träna dem. De hårt drillade soldaterna var inte så olika scenkonstnärerna och viss symbios uppstod mellan grupperna.

Målinriktade och orubbliga, precis som den danska originaltiteln ("De standhaftige") antyder, mäter sig Thomas och Sofie med varandra och låter sig inte skrämmas av varandras olikheter.

Det är en fin symbolik som speglas i Lisa Ohlins varsamma hantering av det politiska sprängstoff som ruvar mellan raderna. Thomas odelat positiva syn på den danska närvaron i Afghanistan, och hans åsikt att terrorismen annars skulle importeras via invandring, moraliseras inte. I stället fokuserar Ohlin på något som de flesta begriper – att förlora sitt syfte i livet.

För det närgångna fotot står Lars Skree som tog sig an samma tema i krigsdokumentären "Armadillo" av Janus Metz. Men filmens största förtjänst är skådespelarna Mikkel Boe Folsgaard och den filmdebuterande dansaren Cecilie Lassen. De utgör ett sprakande filmpar i en historia som tenderar att vara förutsägbar, men aldrig blir tråkig. Tvärtom är det lätt att förlora sig i den både ömsinta och hårda spänningen som uppstår mellan ballerinan och machomannen.