Fakta: Jenny Offill

Namn: Jenny Offill

Född: 1968

Bor: I New York

Familj: Man och en dotter, 11 år

Karriär: Debuterade med "Last things". "Avd. för grubblerier blev utnämnd till en av årets bästa böcker av mer än 20 olika publikationer, bland annat New York Times.

Läser gärna: Det finns många bra samtida författare, Rachel Cusk och min bästa vän som är författare, Lydia Millet. Jag läser ganska brett och har en lång lista på alla böcker som inspirerat till den här boken, bland andra "Jesus son" av Denis Johnson, "Dreamsongs" av John Barryman och "Morning midnight" av Jean Rhys.

Om Jenny Offill själv skulle ha läst en sammanfattning av sin bästsäljare hade hon inte blivit intresserad. Boken kan tyckas enkel: en skrivande kvinna blir kär i en mycket snäll man och de skaffar barn. Men mannen är otrogen. Ska de ändå hålla fast vid varandra?

I verkligheten är de inte ens 200 sidorna ett prisma av anekdoter, citat och aforismer som berör allt från rymden till klass.

– Varje år hör jag om böcker som är 1 000 sidor – ofta skrivna av män – som prisas för att de innehåller så många idéer. Jag var intresserad av hur mycket som får plats i en roman i destillerad form, säger hon.

Konsten och livet

Att det har tagit 15 år sedan Offills debutroman "Last things" beror bland annat på otur: i två år skrev hon om uppfinnaren Nikola Tesla som var besatt av duvor - bara för att upptäcka att någon annan hunnit före. Roman nummer två försökte hon skriva när hon nyligen fått en dotter och medan hon undervisade i skrivande vid Columbiauniversitetet i New York. Hon blev inte nöjd med resultatet.

– En vän som är poet sade åt mig att ta små bitar från den och göra något nytt. Så den nya romanen motsvarar nog bara cirka tre sidor från den förra, säger Jenny Offill.

Till slut skrev hon den bok hon själv hade velat läsa, om krocken mellan konsten och livet. En krock som orsakade en flod av motstridiga känslor när hon fick sin dotter Theodora.

– Vi har tusentals kärlekssånger men hur det känns att sitta vid sitt nyfödda barn och känna kärlek och melankoli samtidigt har jag inte sett sånger om.

Föräldraskap

Kvinnan i romanen siktade på att bli ett konstnärsmonster med fokus på arbete, inte familj. Den konflikten är särskilt svår för mammor, tror Jenny Offill. De förväntas inte vilja jobba eller gå upp i sina tankar i samma utsträckning som män.

– Jag läser själv mycket filosofiska "gå-runt-romaner", som nästan alltid är från en mans synvinkel. Jag var intresserad av hur det var om karaktären som levde nästan helt i sitt huvud var en kvinna, och dessutom fjättrad vid vardagslivet genom att vara fru och mamma.

Skildringen av moderns första tid med bebisen är bitvis hudlöst melankolisk. Redan från början upplever hon att kärleken är dömd eftersom barnet en dag kommer att lämna henne.

– Om jag skulle säga vad boken handlar om är det ensamhet. När du hittar kärleken och får en familj tror du att känslan av ensamhet ska försvinna men det gör den inte. Det finns alltid ögonblick av närhet och distans.

Klassperspektiv

Hela idén kring familj som en del av individens lyckoprojekt tycker Jenny Offill är förfelad. Här smyger hon också in ett klassperspektiv, inte ens de som har allt är nöjda. En New York-familj i boken som nyss köpt ett dyrt hus beklagar sig över hur jobbigt det är att gå mellan våningarna. Huvudpersonerna har däremot inte råd att flytta ens när deras hem angrips av vägglöss, vilket blir en av sprickorna i deras familjebygge.

– Klass är otroligt viktigt, men dess betydelse är inte erkänd i USA. Många har det dåligt på grund av strukturella orsaker men här är den rådande berättelsen att det går att lyckas "om du bara jobbar hårdare". Fast det stämmer inte, säger Jenny Offill.

Själv jagar hon inte lycka, tvärtom är hon mer melankoliskt lagd. I boken nämns en zenmästare som sammanfattar den yttersta visdomen med ett ord: Uppmärksamhet. Den vakenheten är vad Jenny Offill själv strävar efter.

– Lycka som ett tillstånd att uppnå och stanna i är en falsk tanke. Jag siktar på att tillåta alla komplexa känslor jag känner, säger hon.