Artist: Moto Boy
Skiva: Moto Boy (Songs I wish I had written/Border)
Betyg: ••••

Bara efter ett par lyssningar är jag grundligt förförd, och mer än beredd att sätta mig på Oskar Humlebos (Moto Boys namn i människoskepnad) motorcykel och åka vart som helst, till en sjö, till en ny stad, eller till och med rakt ner i ett dike.

Det spelar inte så stor roll så länge han lovar att sjunga för mig, med den där klara gosskörsrösten och Jens Lekman-svengelskan.

Det är faktiskt så fint, och ibland lika storslaget romantiskt som sista dansen i en Disneyfilm, fast mer spännande. Här vet man inte riktigt om det faktiskt blir vi eller om han bara hittar på. Den bildsköne ynglingen från Norrland har verkligen lyckats göra början av det nya året intressant.

FörföBra gjort.
Och ni borde prata om honom. Sätt i gång och prata. Spread the word.

Välutrustad och sympatisk

Artist: Drive-By Truckers
Skiva: Brighter than creation’s dark (New West/Playground)
Betyg: ••••

”Lika klassisk som ’Exile on main street’”, mässar en kompis. Det är naturligtvis en överdrift, men redneckgänget som backade upp soullegendaren Bettye LaVette i fjol har fått till en välutrustad platta.

Det är många och många bra låtar, även om förebilderna – Lynard Skynard, Neil Young & Crazy Horse och Tom Petty – lyser igenom lite väl mycket ibland. Men sympatisk sydstatsrock är det likafullt.

Melodiös återhållsamhet

Artist: Alec Empire
Skiva: The golden foretaste of heaven (Eat Your Heart Out/Sound Pollution)
Betyg: ••

I sanslöst energiska Atari Teenage Riot skapade han ett övertygande soundtrack åt stenkastande kids som manifesterade sin frustration på Berlins gator. I dag vet jag inte riktigt vem Alec Empire vänder sig till. Det intensiva kaoset har ersatts av en melodiös återhållsamhet där åldrade trummaskiner och syntar skapar en känsla av dammig gårdag. Det känns inte särskilt angeläget. Undantaget är ”1 000 eyes”, där Alec intar rollen av en tysk Lou Reed.

Känns som man har hört det

Artist: Britta Persson
Skiva: Kill Hollywood me (Bonnier Amigo)
Betyg: •••

Jag gillar Britta Persson och lär lyssna på skivan fler gånger än jag måste. Men det betyder inte att jag är helt nöjd med att det ofta känns som att man hört det förr.

I vissa fall, som i bästa låten ”Can I touch”, vars refräng för tankarna till Jakob Hellman, är det mer än okej – det är fantastiskt. Och jag gillar även att hon låter som Blondie i ”Cliffhanger”. Men i andra fall känns det mer ”been there”-anonymt.

Rötterna finns i sakral soul

Artist: Olle Nyman
Skiva: Venture (A Westside Fabrication/Border)
Betyg: •••

När Jakob Eklund och Sofia Pekkari reste runt i Norrlands inland i tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” var det Olle Nymans vemodiga musik man ofta hörde i bilradion. Ska man pricka in honom geografiskt och musikaliskt så är Nicolai Dunger en nära släkting, fast rötterna är snarast Americana och Van Morrisons sakrala soul. Tonfallet känns ändå eget, särskilt i ansenliga ”Don’t let those bastards reel you in”.