Fakta

Namn: Cia Sigesgård

Ålder: 41

Bor: med familjen i Lund

Gör: Författare/Fastighetsförvaltare 

Aktuell: med rysaren "Inga kelgrisar, inga styvbarn" som nyss kom ut i pocket.

Detta har hänt....

Martin och hans höggravida sambo Sofia besöker ett möbelvaruhus när kundradion plötsligt meddelar: ”Det finns ingen anledning till oro. Väktare är på plats. Vänligen bege er mot närmaste utgång så snart ni kan, för er egen säkerhet.” När en väktare kort därpå stapplar mot dem, täckt av blod och med ena armen avsliten, förstår Martin allvaret. Strax därefter går strömmen. Paret har nu lyckats ta sig fram till en nödutgång, men precis upptäckt att dörren är låst.

Ett högt, hysteriskt och kusligt skratt ekade genom lokalen. Sofia höll på att bli tokig.

”Skärp dig, Sofia!” Martin försökte få grepp om situationen men lyckades inte. Sofias skratt ringde i öronen på honom. Utan att tänka gav han henne en örfil så hård att det gjorde ont i handflatan. Sofia tystnade tvärt.

”Det där kommer du att få ångra.”

Det visste Martin redan. Ändå var det en skön smärta i handflatan, en pirrande känsla av rättvisa. Så mycket gnäll som han hade uthärdat under graviditeten, var det inte mer än rätt att Sofia också fick härda ut.

”Rikta ljuset mot dörren nu”, sa Martin och märkte till sin förvåning att Sofia faktiskt gjorde som han sa.

Martin backade och tog sats på samma sätt som han gjorde hemma när grinden till hundgården hade rostat igen. Knuffade axeln hårt mot dörren utan resultat. Provade igen. Dörren rörde sig inte. Bakom sig hörde Martin ett brölande ljud. Det lät mänskligt, men ändå inte. Han hörde hur brölandet formades till ett ord. Hjälp. Om och om igen. Martin ville inte titta dit. Vågade inte. Två dunsar hördes, sedan blev det tyst.

”Vi kommer inte ut här”, sa Sofia.

Martin blev tvungen att hålla med. Han vände ryggen mot dörren och försökte göra upp en ny plan. Längre bort i varuhuset syntes skenet från en mobil. En? Där hade funnits två alldeles nyss.

”Hallå! Du där med mobilen!” ropade Martin ut mot det ensamma skenet i mörkret. ”Finns det någon utgång där hos dig?”

”Nej! Jag kommer inte förbi här!” ”Det gör inte vi här heller”, svarade Martin.

”Vart tog de andra vägen?” Svaret kom så tyst att Martin nästan inte hörde. ”Döda.”

Det skramlade till någonstans i mörkret. Martin vände sig mot ljudet men såg ingenting. Han lyste med telefonen i riktning mot ljudet. Där! Något rörde sig bakom en av sofforna. Fel. Något gömde sig bakom en av sofforna.

”Vi måste sticka”, viskade Martin.

Sofia nickade. De rörde sig bort från cafeterian, tillbaka till trapporna. Martin såg skepnaden skymta fram bakom soffan igen. Den rörde på sig. Smög ljudlöst bakom soffryggen, tryckte sig ner bakom armstödet för att inte synas. Han försökte bedöma avståndet, men det var svårt i mörkret. Den gröna nödutgångsskylten gav inte tillräckligt mycket ledljus och den enda kvarvarande mannen riktade mobilen mot ett annat håll. Kanske kunde det vara tio meter mellan Martin och skuggan. Kanske var det bara fem meter. Han behövde ett vapen. Han behövde ta dem härifrån.

De rundade bokhyllan och närmade sig ett avspärrat område med orangea koner. Genomskinlig plast hängde ner från taket, en stege stod lutad innanför. Skylten låg slängd på marken. Ursäkta röran – vi bygger om. I ögonvrån såg Martin hur skuggan närmade sig. Den rörde sig snabbt, snabbare än Martin trott var möjligt. Kryssade mellan sofforna, halvt dold fortfarande. Ingen människa kunde röra sig så. Detta var något annat, något mycket värre.

”Stanna här”, viskade han. ”Jag kommer snart tillbaka.”

”Vart ska du?” Sofia lät som en liten flicka.

Martin hoppades att värkarna inte skulle sätta igång. Inte nu. Inte här.

”Jag ska hämta ett vapen. De bygger om här. Det måste finnas verktyg därinne.”

Sofia lade armen om magen, strök den lika ömt som hon brukade smeka hundarna hemma.

”Skynda dig, är du snäll.”

Martin mjuknade. Sofia skulle bli en bra mamma, mjuk och kärleksfull. Han visste det, kände det i hela kroppen. Under de här förbannade hormonerna fanns den enda kvinnan han ville ha. Deras relation hade faktiskt utvecklats den senaste tiden. Förbättrats. Från att ha tillbringat hela sin vakna tid i hundgården hade hon långsamt kommit in till honom alltmer på kvällarna. Martin hoppades att Sofia aldrig skulle få reda på vad han hade gjort i mars. Då skulle hon lämna honom för gott, det var han säker på.

Martin lyfte upp plasten och gick innanför avspärrningen. Han klev över hinkar med bruk, cementsäckar och tomma lastpallar. Inga verktyg dock. Förbannade stöldrisk. En snabb titt på Sofia, som väntade utanför, sedan gick Martin ännu lite längre in. Han stannade tvärt. På golvet låg en kvinna. Hon kunde inte vara äldre än tjugofem. Hennes smink var utsmetat, kinderna kladdiga och händerna likaså. Hon var så ensam där hon låg att Martin fick ont i magen. Hennes ansikte var intakt. Men inte halsen. Kring nacken satt fortfarande ett smalt silverhalsband kvar. Martin förstod inte hur det gick till. Blodet hade samlats i en pöl på det skyddsplastade golvet. Bredvid pölen, i riktning bort från Martin, fanns fotspår. De var inte mänskliga.

Martin backade undan. Utan vapen var han chanslös. Sofia också. Han måste skynda sig. Lite längre bort fanns fler saker: färgburkar, rollers, handskar. En träpall med travade laminatgolv, fortfarande inplastade och ouppackade. Överst låg en kofot. Bingo. Han tog den i handen och skyndade sig ut till Sofia. Precis när han nådde fram till henne såg han hur den sista mannen med en lysande mobil föll till golvet några meter bort. Han skrek och svor, lät mer arg än rädd. Över honom tumlade något stort och svart, suddigt i mörkret. Mannen hamnade underst. Mobilen landade på golvet och lyste uppåt. Lät Martin se allt. Det var ett odjur. Ett stort och tungt djur. Ögonen lyste i mobilskenet. Fyra ben, brett huvud, ingen svans. Mörk päls, nästan svart. Smidigt. Han såg det bara i profil, men det räckte. Han ville inte se mer.

Han vände sig mot Sofia. Då upptäckte han det. I andra hörnan, mitt under den ljusgröna nödutgångsskylten, rörde sig en skugga till. Helvete. Det andra djuret rörde sig ljudlöst mellan möblerna. Snabbt, allt närmare.

”Spring!” ropade Martin och grabbade tag i Sofia.

De rusade bort från djuren, mot trapporna som skulle ta dem ut. Sofia lyckades följa med i hans tempo trots att hon var gravid. Några hastiga steg till och de var framme vid hissarna. Martin tryckte frenetiskt på knappen för att kalla till sig hissen. Inget hände. Han knöt näven och bankade på knappen.

”Strömmen har gått, ditt djävla pucko.”

Sofia hade rätt. Dörrarna gick inte ens att öppna. Martin darrade till. Det fanns något viktigt här som han höll på att missa. En tanke, en känsla, något som skavde. Fan i helvete. Trapporna låg inte här. Nu mindes han. De fanns vid toaletterna, på andra sidan cafeterian. De hade tagit hissen upp eftersom Sofia var gravid och Martin hade bara antagit att trapporna låg bredvid hissarna. De var fast. Och det var Martins fel. Paniken gjorde det svårt att tänka. Han måste hitta en ny plan. Nu.

Det fanns ingen väg ut. De måste gömma sig. Martin höjde kofoten i brösthöjd och körde in den mellan hissens ståldörrar. Tryckte med hela kroppen på kofoten för att bända och lyckades få upp glipan till nästan fem centimeter. När han sedan släppte kofoten stannade dörrarna kvar i sitt läge, fem centimeter ifrån varandra.

”Kolla! Det funkar!” sa han och skrattade nästan mot Sofia.

Men Sofia var inte där. Han stirrade åt höger, åt vänster, åt alla håll. Hon var borta. Martins händer var så svettiga att han hade svårt att hålla kofoten.

”Sofia!”

Ingenting. Bara tomt och tyst. Kofoten halkade ner och smällde till hissdörren. Det metalliska ljudet verkade vibrera i lokalen.

”Sofia!”

Tystnad. Aldrig tidigare hade Martin känt sådan tystnad. Den gick rakt igenom honom, omslöt honom. Han hörde sin egen puls bakom tinningen. Hörde sina flåsande andetag. Men inte ett ljud från Sofia. Han böjde sig ner och plockade upp kofoten när han kände en välbekant lukt bakom sig. Våt päls. Så snabbt Martin kunde, reste han sig upp och svingade kofoten med all sin kraft. Djuret hoppade undan utan problem och vände sig mot honom. Det stod kvar stilla, iakttog honom, väntade. Från sidan närmade sig det andra djuret lugnt och målmedvetet. Som på en given signal anföll båda djuren samtidigt.

Martin slog till med kofoten, men hade inte plats nog att ta sats. Slaget landade mjukt i den svarta pälsen och verkade inte göra någon skada. Ögonblicket därefter högg ett av djuren Martin i halsen. Han släppte kofoten och försökte växelvis slå djuret och dra bort det. Djuret släppte taget självmant, backade och högg igen. När djuret slet ut strupen kunde Martin inte längre skrika. Inte andas. Han dråsade ner på knä. I ett sista fåfängt försök att rädda livet lade han händerna mot halsen och tryckte. Blodet pumpade mellan fingrarna, Martin snurrade runt på sidan. Han klämde hårdare om halsen, alltmer desperat. Utan luftstrupen på plats kände han inget motstånd, bara kött. Någonstans förstod Martin att detta inte gick att rädda.

Ändå höll han krampaktigt kvar handen på halsen. Några meter bort skymtade han Sofia. Hon levde! Hon stod gömd vid gaveln på en bokhylla. Han kunde se hennes hår och hennes mage. Han försökte ropa, men det gick inte. Han kunde varken resa sig eller vifta till henne, det blev bara ett stumt, ogenomtänkt kravlande. Sofia. Bebisen. Han hade misslyckats.

Martin skulle precis börja gråta när han såg Sofia ta ett steg framåt. Han skrek åt henne, men inga ord kom ut. Hon stod helt synlig nu, varelserna skulle snart upptäcka henne. Han måste göra något. Måste skydda bebisen. Han släppte taget om halsen och viftade med armen. Försökte sätta handen i golvet som stöd, men halkade i blodet och tappade balansen. Han var inte längre säker på att han kunde ta sig upp.

Så ironiskt. Här hade Martin varit orolig för att Sofia skulle få reda på vad han hade gjort med Brutus och Nero i mars, trots att han hade gjort allt för att det skulle se ut som en olycka. Till och med köpt en ny bil. Betalat grannkärringen tiotusen spänn för att hon skulle vittna om att någon annan hade kört över hundarna. Och hela tiden borde han istället ha varit orolig för att åka iväg och köpa en ny djävla soffa. Han slöt händerna om halsen igen. Väsentligt mindre blod pumpade ut nu. Det var inte ett gott tecken.

Totalt hjälplös tvingades Martin se på när Sofia tog ytterligare några steg ut i den mörka affären. Nu stod hon mitt i gången. Hon satte händerna runt munnen och bröt tystnaden genom att vissla två korta toner två gånger. Martin kände igen visslingen, men förstod inte sammanhanget. Sofia stod bredbent och stadigt. Båda odjuren lämnade Martin och rusade i full fart mot Sofia. Martin fick panik men kunde inte göra något. Bakifrån rusade ytterligare två varelser mot Sofia. Fyra djur kom emot henne på en gång. Hon stod kvar helt stilla, utan att verka rädd. Sofia visslade en enda lång ton och hundarna satte sig ner.

Då förstod Martin.