Fakta: "Medea"

Scen: Kungliga Operan i Stockholm, urpremiär 23 januari.

Regi: Stefan Larsson.

I rollerna: Emma Vetter, Karl-Magnus Fredriksson, Jonas Malmsjö (berättare), 27 kvinnliga sångare ur operakören (på scenen hela tiden) med flera.

Dirigent: Patrik Ringborg.

– Dramat är ju urgammalt. Samtidigt kan man inte komma ifrån att de här tragödernas verk har en odödlighetskoefficient som är oändligt hög, konstaterar Daniel Börtz.

Medea är flyktingkvinnan som offrat allt för att följa och hjälpa Jason, sin älskade, till ett nytt land. Sopranen Emma Vetter ser henne som en klartänkt och handlingskraftig problemlösare som plötsligt ställs inför det som hon inte kan hantera: sig själv. Jason dumpar Medea för att i stället gifta sig med landets prinsessa.

– Det är ju enormt svårt att förstå hur att man kan gå så långt att man skär halsen av sina egna barn, men själva hämndbegäret och hatet som hon känner mot sin man för att han har övergivit henne, det har jag lätt att förstå, säger Emma Vetter som i ett halvår umgåtts dagligen med sin roll.

– Hon är så sårad i djupet av sig själv att hon inte vet vad hon ska göra för att enbart såra Jason, hon förgör hela sin egen värld också. Hon ser ingen annan utväg, vilket är enormt tragiskt.

Höga sångpartier

Emma Vetters sångpartier ligger högt operan igenom. Själva våndan inför morden gestaltas i den andra aktens vansinnesaria.

– Det är mycket trummor och enormt intensivt när hon är på gränsen till undergången, sången är väldigt hög. Inte höga c men många h:n.

Melodiös ja, men mer vill inte Daniel Börtz säga om själva musiken. Han aktar sig noga för att försöka beskriva den i ord. Sången har han komponerat tyst i sitt inre, och han berättar om sin glädje över att få se den ta fysisk gestalt genom sångarna, särskilt som de verkar tycka om den.

– Det är en lycka, särskilt som jag aldrig sjungit själv. Jag har det bara i huvudet, inuti. Det är en förmåga som man tränar hela livet.

Men det var i orden det började. Daniel Börtz har flera gånger tidigare komponerat utifrån de grekiska dramerna, däribland Euripides "Backanterna" som Ingmar Bergman regisserade. "Medea" har mognat ända sedan han för 20 år sedan såg Lennart Hjulströms uppsättning på Dramaten av Jan Stolpes och Agneta Pleijels nyöversättning. Han blev starkt gripen.

– Man måste ha ett språk som går att begripa, annars är det inte kul. Som tonsättare kan man inte ge sig på något som inte griper tag, säger han nu.

Besinningslös desperation

Daniel Börtz vill inte på något sätt hålla fingret i luften och utnyttja dagens flyktingsituation. Men redan i Euripides 2 500 år gamla text finns resonemang kring stängda gränser och vikten av medmänsklighet.

– Människor reagerar i princip på samma sätt i dag inför djupa existentiella situationer. Det är därför de här tragedierna lever, även om de nytolkas är kärnan kvar.