Fakta: Petter Lennstrand

Född 1970 i Stockholm. Utbildad på Marionetteatern under ledning av marionettisten Michael Meschke.

Startade produktionsbolaget och dockmakeriet BLA Stockholm tillsammans med partnern Helena Äwe Bäckman och Patrik Arve. Har producerat tv-program som "Höjdarna", "För alla åldrar" samt barnkära dockfigurer som Allram Eest, Janne och Mertzi och Rydberg.

Tilldelades 2009 Expressens barnkulturpris Heffaklumpen.

"Upp i det blå" har svensk biopremiär den 21 oktober.

Det var för fem år sedan som Petter Lennstrand började känna sig redo. Efter en rad tv-produktioner, olika shower och gästspel med hans populära dockskapelser, hade svensken som jämförts med "Mupparna"-skaparen Jim Henson, finslipat sina tekniska färdigheter tillräckligt.

En idé om någonting brett för barn, som rörde sig mellan action, drama och komedi, kläcktes.

– Jag ville göra en film som utspelar sig i den verkliga världen men ändå var lite påhittig, säger Petter Lennstrand.

Hamnat i kläm

Resultatet är "Upp i det blå", en film om den åttaåriga flickan Pottan som hamnat i kläm i det man brukar kalla livspusslet. I inledningen dumpas hon av sina stressade föräldrar på ett ponnyläger. Tror de. I stället hamnar hon på en återvinningsstation befolkad av märkliga typer som jobbar med ett hemligt rymdprojekt med mål att samla in rymdskrot.

Inspirationen till filmen hämtade Petter Lennstrand från den tillvaro han befann sig i då, när hans yngste son var i samma ålder som Pottan. Samtidigt fanns hans egen uppväxt på 70-talet, och den tidens syn på barns säkerhet och frihet, i bakhuvudet.

– Men det här är ingen fingervisning om att "så här borde det vara", utan vi leker med vår samtid lite, säger Lennstrand, som hoppas att barn och vuxna ska kunna tänka och prata kring filmen tillsammans.

Dockor och skådespelare

En utmaning blev att sammanföra filmens skådespelarna och dockkreationerna. Rollfigurerna som spelas av människor förändras under filmens gång. Dockornas personligheter är statiska, och allt som rör dem är genomtänkt ut i minsta detalj redan från början.

Men det ökade samtidigt möjligheten till flexibilitet under själva inspelningen, menar Lennstrand.

– Jag vill ha en tydlig grund med ramar, men sen ska vi vara fria inom dem. För när vi väl spelar in kanske scenografen kommer med en jättebra, fantastiskt rolig idé, och då måste vi kunna använda den, säger han.

– Det är det arbetssätt jag vill ha. Annars måste man ju vara... Coppola.