Redan klockan nio står jag och två för kvällen avhållsamma vänner utanför Sobers nya lokaler i Skyddsrummet på Söder Mälarstrand och blåser i alkoholmätaren. Den där förfesten vi gav oss på rann rätt snabbt ut i sanden. Att sitta och bråka om favoritlåtar på Spotify kändes inte lika lockande med juice i glaset.

Lampan på mätaren lyser grön. Vakten ger tummen upp. Bara några steg bort väntar vad som enligt klubbens grundare, komikern Mårten Andersson ska vara ”som en fet klubb på Ibiza, fast utan alkohol”. Festen fick en hel del uppmärksamhet i media på gott och ont. Det låter förstås otroligt töntigt, även om idén är strålande. Att valet att vara i nykter i Sverige automatiskt innebär att byta alla former av klubbkultur mot skogspromenader och mysiga hemmakvällar med grönt té och grönsaksdipp är sorgligt.

Efter världshistoriens kortaste förfest har jag dock mina föraningar om rolighetsnivån, trots att klubben faktiskt är inne på sitt andra år. Enligt den glada vakten (”Ja, det blir sällan nått tjafs med de här gästerna”) utanför har antalet gäster till och med ökat. Från ett snitt på 200 väntar de ikväll 400 gäster. Med ovant nyktra steg går vi in genom dörren till klubben. Som formligen pulserar av liv.

Med tanke på att klockan knappt slagit första ölen på förfest är stämningen direkt orimligt bra. Dansgolvet är fyllt med folk som dansar som om kvart i tre-ragget jagade dem i ryggen. Peter Siepen, DJ-världens motsvarighet till Bert Karlsson står på DJ-båset iklädd tights i amerikanska flaggans färger, kaptenmössa och vita solglasögon, juckar i luften och peppar. Han spelar brasilianska toner, Han spelar hiphop. Han spelar Avicii. Han spelar vad som helst. Folk dansar till allt. Just här och nu, klockan nio en lördag, är den här festen garanterat det mest happening och den mest raggiga i hela Stockholm.

Folk strömmar in. Vid 10 är det proppfullt. Efter att ha sörplat några juice tar vi ett par försiktiga danssteg och ett moln av pinsamhet stiger upp ovanför oss. En av vännerna småskrattar när jag börjar skaka loss. Känner mig plötsligt akut förflyttad till grundskolans obehag - som ett sammanträffande också senaste gången jag var helt nykter på fest. Rökmaskinen som sprutade skoningslös gas över allt. Munnen full med läsk. Efter några fumligt självmedvetna försök att närma mig dansgolvet och en snabb reträtt tillbaka till stolen för att sörpla vidare på colan bestämde jag mig. Aldrig mer fest.

Men, det vänder. Ja, det går hur bra som helst. Jag dansar till och med Hey Macarena-dansen, precis som alla andra. Varför inte liksom, alla är lika nyktra (om inte 70 gram fruktsocker och tre starka espressoshots räknas). Alla gör lika mycket bort sig. Det sociala kontraktet att få ha kul på klubb finns där ändå. Det är inte roligare än att vara full, det är inte en cool klubb på Ibiza och det är verkligen inte tuff nattklubbsmusik.

Men det är faktiskt helt okej.

Ändå är det något i luften som hela tiden får tankarna att återvända till grundskolan. Nej, det är inte 90-talshitsen, inte ens rundpingisen som pågår i den föredömligt gratis espressobaren bredvid. Det är den totala mixen av människor. Till skillnad från andra klubbar i Stockholms nattliv som hänsynslöst segregerar efter pengar, livsstil, hudfärg och ålder är Sober ett tvärsnitt av samhället, precis som grundskolan (åtminstone innan det fria skolvalet).

Svartklädda gotare står och pratare med stekare i röd kavaj. Tatuerade MC-gubbar dansar med Magda, 67 år. Ensamstående mammor slår några pingisbollar med två Stureplansbrudar. En salig blandning av människor som aldrig skulle få träffas annars, i några andra sammanhang. Kanske inte Mårten Anderssons vision. Men i ett Sverige som ibland känns som det är på väg att ramla sönder är det rätt jävla fint ändå.