Fakta: Annika von Hausswolff

Född: 1967.

Uppvuxen. I Göteborg. Föräldrarna körde spårvagn. Har i intervjuer framhållit föräldrahemmets enda böcker som en av sina inspirationskällor: Nordisk kriminalkrönika som utökades med årliga band. Hon var den enda i familjen som läste dem.

Utbildning: Yrkesinriktat fotogymnasium, Konstfack och Mejan.

Verk: Började dokumentärt men övergick snart, likt Cindy Sherman till iscensatta och narrativa fotografier. Slog igenom med bildserien "Tillbaka i naturen" som visade till synes döda kvinnokroppar liggande i vassruggar och i lingonriset. Nan Goldin var en tidig inspirationskälla.

Aktuell: Med utställningen "Grand Theory Hotel" på Hasselblad center, 27 februari till 15 maj.

– Vi sätter upp de sista bilderna nu. Det ser fantastiskt ut och jag är jättenöjd, säger Annika von Hausswolff under en kort intervjupaus.

Det hindrar inte att hon ser separatutställningen på Hasselblad center som sin sista på väldigt länge. De senaste åren har hon varvat sitt skapande med att undervisa på Högskolan för fotografi i Göteborg och nu senast på den i Helsingfors. Hennes osorterade bildarkiv ligger i travar, dessutom känner hon en stark längtan efter att få leka och experimentera samt förkovra sig teoretiskt utan krav på omedelbar leverans till en kommande utställning. Ungefär som titeln på Sara Granérs senaste seriealbum "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera"? Annika von Hausswolff skrattar länge när hon får höra titeln.

– Jag ställer mig i den gruppen, säger hon sedan.

Eget bildhotell

Patriarkala strukturer, kriminologi och global kapitalism är några av de teman som ryms i hennes bildhotell. Att utställningen omfattar verk från de senaste tio åren är ingen slump. Det var när Polaroid lade ner tillverkningen av direktfilm som Annika von Hausswolff tvingades till förändring. Ditintills hade hon liksom så många andra fotografer alltid jobbat med de snabba polaroiderna för att testa sina idéer.

– I ena handen hade jag en digital teknik som fortfarande var för dålig, och i andra inga polaroider. Det blev början på ett slags förvirring men också ett experimenterande.

I Göteborg visas bland annat 16 av hennes emaljer, små diamanter som hon ägnat sig åt de senaste två åren och som bara kan göras i en enda storlek. Annika von Hausswolff har längre samlat på andras bilder och byggt upp en egen samling som hon alltid tycker sig ha utgått ifrån.

– I bakhuvudet har jag alltid haft ett bildarkiv av sådant som jag sett och inspirerats av, inte så att jag har gjort parafraser men de finns där som ett sorl i bakgrunden.

Idé från Slettemark

2014 började hon bearbeta arkivbilderna digitalt i stället för att först ta egna. Hon hoppade över hela kameraproceduren och utgick i stället från andras bilder. En utställning med Kjartan Slettemarks konst på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm gav henne idén att emaljera dem.

– Jag fick en aha-upplevelse, det passade min idé om att gräva upp dem nekrofilt ur olika arkiv, och ge dem ett helt nytt liv, med hjälp av den här tekniken och mina titlar.

De emaljerade bildernas motiv ser hon som hela sitt konstnärskaps undermedvetna. De har alltid funnits där, men är först nu framkallade i dagsljus. Även om hon inte stått bakom kameran själv har hon valt dem.

Gissningsvis kommer hon att fortsätta.

– Det är otroligt lustfyllt, de skapar ett begär, man vill nästan slicka på dem. De har en högblank yta, det är foto som får liv av den här glasmassan som bränns ovanpå. Det är väldigt organiskt.