Håkan Hellströms album

"Känn ingen sorg för mig Göteborg" (2000)

"Det är så jag säger det" (2002)

"Ett kolikbarns bekännelser" (2005)

"Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått" (2005)

"För sent för edelweiss" (2008)

"2 steg från paradise" (2010)

"Det kommer aldrig va över för mig" (2013)

"Du gamla du fria" (2016)

Håkan Hellström själv kommenterar albumsläppet på Facebook: "Sverige och världen blir äldre och förhoppningsvis därmed friare. Du också. Det här är alltså min åttonde skiva. Jag ska inte försöka beskriva den, det gör ni bättre", hälsar han blygsamt. Och mottagandet från Sveriges kritikerkår är överväldigande positivt.

Svenska Dagbladets Andres Lokko sätter en fyra i betyg och skriver att han har "så fruktansvärt roligt i Håkan Hellströms sällskap. Igen". Han berömmer skivans spretighet, med allt från samplad garagerock, disco, gospel, schlagerstråkar och Dylan-influerade aforismer. "Håkan Hellström förblir popstjärnan som Sverige inte riktigt förtjänar", skriver Lokko.

Nils Hansson i Dagens Nyheter sätter en fyra, och konstaterar att även om skivan har en del svagare nummer är intrycket att Hellström har hittat ett sätt att gå vidare genom den nedtonade sången och orkesterarrangemangen.

Aftonbladets recensent Joacim Forsén tycker att skivan är ännu ett bevis på Hellströms "unika förmåga att alltid hitta och gå sin egen väg", och att han nu tar sin musik vidare från vårens ep, som jämförelsevis kändes lite stagnerad. Aftonbladet ger också betyget fyra och skriver att musiken tar tid, men "tränger in på djupet och vecklar ut sig".

Expressens Malin Collin kallar skivan "ett soundtrack för 40-årsåldern" och säger att Hellström fångar känslan av att befinna sig i en ålder då självförtroendet finns, men vacklar. Med denna skiva går Hellström in i en ny era som bara är början på en pigg utvecklingskurva, skriver Expressen och ger fyra getingar

Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten konstaterar att även om Hellström med succéspelningarna på Ullevi nu har blivit en arenaartist, betyder det inte att han vill göra skivor som en sådan. I stället för att göra det enkelt för sig, som Coldplay eller U2, väljer han att krångla till det och fortsätta gå sin egen väg. "Det funkar ju hur bra som helst", skriver GP och även här landar betyget på en fyra.

Tina Mehrafzoon på P3:s Musikguiden ger inget betyg, men älskar de vackra stråkarrangemang som omfamnar hela skivan och kallar den det mest experimentella hon hört från Hellström. Däremot gillar hon inte hans nya sångstil ("det låter som om att någon boxar honom i magen") och klagar över att man måste anstränga sig för att höra texterna.

Christel Valsinger i Corren skriver att hon blir mer gripen av de snygga arrangemangen än av melodierna, som inte alltid lyfter. Hon berömmer däremot Håkans röst, som "ligger i lager, mjukt utpenslad över låtarna". Plattans experimentlusta känns spännande, skriver Valsinger, men nöjer sig ändå med en trea. Även Karin Grönroos i Borås Tidning är något mer återhållsam med sin trea och kallar produktionen "obalanserad".