Fakta: "Hitta Doris"

"Hitta Doris" är regisserad av Andrew Stanton och producerad av Lindsey Collins för Pixar Animation Studios, med distribution av Disney. De amerikanska röstrollerna görs av bland andra Ellen DeGeneres, Sigourney Weaver, Ed O'Neill och Idris Elba. De svenska rösterna görs av bland andra Ulla Skoog, Leif Andrée, Lennart Jähkel, Petra Mede, Suzanne Reuter, Peter Dalle och Philip Zanden. "Hitta Doris" har premiär på engelska och svenska den 26/8.

Ett år efter att fisken Nemo återförenats med sin pappa i "Hitta Nemo" från 2003, tar historien i "Hitta Doris" vid – och vi får åter besöka Pixars undervattensvärld, med både obekanta och bekanta fiskansikten. Denna gång är det istället Nemos vän Doris som står i centrum, och hennes sökande efter sin familj, ett sökande som markant försvåras av hennes korttidsminnesförlust.

– Det kommer från att jag läste att guldfiskar har ett minne på tre sekunder, säger filmens regissör Andrew Stanton när vi träffar honom på Pixars huvudkontor utanför San Francisco.

– Så vi valde att ge det karaktärsdraget till vår huvudperson, vilket blev en stor hjälp rent känslomässigt i berättelsen, eftersom det hela tiden håller Doris kvar i nuet, som ett barn.

Mest framgångsrik

Andrew Stanton har jobbat på Pixar sedan början på 90-talet och har utöver "Hitta Nemo" och "Hitta Doris" regisserat och skrivit flera andra av animationsbolagets mest framgångsrika långfilmer, som "Ett småkryps liv" (1998) och "Wall-E" (2008). Publikmässigt är dock "Hitta Doris" det mest framgångsrika av Stantons verk; dess öppningshelg i USA i somras var den mest framgångsrika någonsin för en animerad film i landet. Stanton väntade sig en succé.

– Att folk skulle dyka upp öppningshelgen visste vi enbart på grund av titeln, eftersom att den första filmen fortfarande är så populär. Men publiken skulle förstås inte fortsätta komma om den inte var sevärd. Jag ser det som min privata lilla film. Det som sker med den, det sker.

Humor och tragik

På sedvanligt vis kombinerar Pixar i sin berättelse humor och värme med djup – och tragik. Att Doris bär på just det sistnämnda är något som Andrew Stanton tror kan förvåna många.

– Efter "Hitta Nemo" verkar biopubliken ha fått intrycket av att Doris bara var lättsam och rolig. Men sanningen är att hon har simmat genom havet ensam under lång tid, där hon gång på gång har blivit övergiven av dem som hon har mött. Detta har gjort henne vänligare, roligare och mer intagande, för att undvika att bli övergiven igen. Och det är något väldigt tragiskt med det.

Doris färd genom havet i riktning mot Marinlivsinstitutet i norra Kalifornien – där hon har förstått att hennes föräldrar kan finnas – blir till en berättelse om identitetssökande och längtan efter tillhörighet, som under produktionen slog an en sträng i Andrew Stantons eget liv.

– Även om det här inte är en självbiografisk film, blev det under arbetet med den klart för mig att det här med att söka efter sig själv och att hitta ett lugn i det, även är relevant för en medelålders man som jag. När barnen är utflugna ur huset står man där och frågar sig plötsligt vem man är. Och det är lika bra att börja gilla den personen, för man blir inte någon annan.