Fakta: Robert Guédiguian

Född: 1953 i Marseilles i Frankrike. Har armeniska rötter på fädernessidan.

Bakgrund: Hans filmer präglas ofta av socialrealism. Är känd för titlar som "Marius och Jeannette" (1997), "Den lugna staden" (2000) och "Snön på Kilmanjaro" (2011). Använder sig ofta av samma skådespelare (som också är hans nära vänner) i sina filmer. Är gift med Ariane Ascaride sedan 1975. Hon medverkar i många av hans filmer, däribland "En vansinnig idé".

Aktuell med "En vansinnig idé" som har svensk biopremiär den 1 juli.

– Jag kan inte tala om det. Jag berättar i min film i stället, säger han när TT möter honom i Paris.

Den i Marseille bosatte regissören är en av Frankrikes flitigaste filmregissörer och har tidigare gjort bland annat "Snön på Kilimanjaro", "Marie-Jo och hennes två älskare" och "Den lugna staden". Han berättar oftast om sociala problem i det moderna Frankrike – "En vansinnig idé" är dock försatt i förfluten tid.

Attentatsmannen flyr

Huvudhandlingen skildrar hur en man av armeniskt ursprung utför ett attentat mot en turkisk diplomat. En ung man på cykel, som råkar befinna sig på attentatsplatsen, skadas svårt. Medan attentatsmannen flyr till Beirut söker hans mor upp den skadade mannen för att be om förlåtelse.

– Jag har använt delar av min egen bakgrund när jag skrev manuset, men det är inga personer i filmen som är direkt hämtade ur verkliga livet. Jag har skapat med hjälp av information som jag har fått från släkt och vänner.

Oskyldiga dödas

När den unge attentatsmannen går med i motståndsrörelsen i Beirut uppstår det en het diskussion om terror och huruvida det viktigaste är att inrikta sig på specifika personer eller om ett attentat får större verkan om även oskyldiga dödas.

– Att diskutera terrorism, det är ett svårt ämne. Men det är nödvändigt att skildra det. Vi måste visa det här våldet för att kunna diskutera det. Historien dömer om våldet var rättfärdigt eller inte. Den franska motståndsrörelsens våld mot nazismen var självfallet legitimt. Våldet i början av filmen, där en man begår ett politiskt mord i början av 1900-talet, är legitimt, men jag visar också våld som inte är det, som bombattentatet på Orly, säger Robert Guédiguian.

Förlåtelse och hopp

Ett av filmens grundteman är förlåtelse och hopp. För Robert Guédiguian är det självklart att vägen till förlåtelse alltid omfattar en tvåvägskommunikation.

– Jag tror att du bara kan förlåta någon som söker förlåtelse. Det blir ett utbyte.

Han vill alltid berätta någonting viktigt i sina filmer, väljer ämnen som är viktiga för honom själv. Och han vill nå ut till den unga publiken.

– För mig är det uppenbart att en 20-åring i dag vet hälften av det vi visste i den åldern. Och det är mycket allvarligt