Du spelade in albumet i en kyrka. Var det av någon särskild anledning?
– Inte alls. Jag letade efter en studio i Berlin, som lät som en väldigt spännande stad, och jag behöver vara inspirerad av stället jag är på. Men jag hittade inte vad jag sökte så när jag fick höra talas om en kyrka i England som används till utställningar så hittade vi rätt.

Hur ska man tolka ”Let England shake”? Bli skakad eller rörd?
– Det finns inget svar. Folk som lyssnar på den får tycka vad de vill. Mitt enda mål var att använda ett språk som kunde beskriva världen vi lever i, inte bara England. Jag ville skriva enkla och mänskliga texter som kunde tala till vem som helst.

Följer du nyheterna för att kunna beskriva världen som den är?
– Jag är väldigt intresserad av politik och av nyheter i stort. Men på det här albumet var det den allra första gången som jag försökte skriva om saker som direkt rör år 2011. Jag har inte känt mig säker nog att göra något sådant tidigare.

Du har blivit mer mainstream, med fans som känner igen dig. Hur hanterar du det?
– Jag har aldrig tänkt på att ha fans. När jag var ung ville jag skapa och bli erkänd men utan att bli en stjärna. Det var inte jag. Jag trodde att jag skulle bli en målare eller skulptris. Förra sommaren visade jag en del verk i All Story, Francis Ford Coppolas magasin. Jag skulle gärna vilja bli konstnär, men det finns inte tillräcklig med tid.