Fakta: Laurie Anderson

Född: 5 juni 1947 i Illinois, USA.

Familj: Var gift med musikern Lou Reed fram till hans bortgång 2013.

Bor: I New York

Karriär: Performanceartist, konstnär och kompositör. En pionjär inom elektronisk musik. Med singeln "O Superman" (1981) fick hon ett genombrott utanför konstscenen.

Aktuell: Med den hyllade essäfilmen "Heart of a dog", som får biopremiär den 19 februari.

Laurie Andersons älskade terrier Lolabelle lärde sig att spela piano när hon blev blind. Fem år efter att Lolabelle dog i cancer får hunden dessutom agera omslagsflicka för mattes nya film.

– Men egentligen handlar det inte om mig och min hund, säger Laurie Anderson för säkerhets skull.

När filmen visades på Göteborgs filmfestival anordnades bland annat en specialvisning för just hundar och deras ägare, vilket tycks roa och chocka regissören en smula ("vilken otroligt märklig idé").

Hyllad på festivaler

På fredag är det dags för vanlig biopremiär för filmen, som har hyllats världen över sedan världspremiären i Venedig i höstas. Laurie Anderson har rimligen vid det här laget besvarat alla möjliga frågor om filmen men har den sällsynta förmågan att med sina pigga, vänliga ögon få alla frågor och intervjuinfall att verka unika och superintressanta. Glatt och inlevelsefullt berättar hon om hur det kom sig att hon nu har gjort en film.

– Jag fick frågan om att göra en essäfilm av tv-kanalen Arte. Jag var tveksam först men insåg att jag redan gör många av delarna i film, som att komponera, skriva, göra grafik och berätta historier. Så det var inte så exotiskt. Men jag behövde hitta en motor som kunde binda ihop delarna. Det fick bli historieberättande. Vad är en story egentligen, hur uppkommer de och hur berättar vi dem för att beskriva våra liv?

Mammans dödsbädd

Inspirerad av bland annat filmaren Chris Marker berättar Laurie Anderson om sina terrorrädda grannar i New York. Om övervakningskameror som ploppar upp och sin barndom, triggat av ett minne från mammans dödsbädd och en låda med foton hon fick från en bror. Död och sorg är starka teman i filmen. Inte minst maken, den bortgångne Lou Reeds, ande vilar över filmen, som är tillägnad honom och avslutas med hans låt "Turning time around". Men Laurie Anderson vill hellre tala om vikten av att vara lycklig och må bra i livet. "Det är därför vi alla är här", säger hon mycket vänligt och mycket bestämt och berättar om sin buddistiske lärare, som också dyker upp i filmen.

– Han säger: "Försök att träna på att känna sorg utan att vara ledsen". Idén är att det finns många sorgliga saker i världen och om du försöker förtränga det så är du en idiot. Livet är lidande, det måste man acceptera. Men man måste inte bli full av lidande själv. Jag är väldigt fascinerad av detta och det är därför jag har tagit med den biten i filmen.

"Verkar mystiskt"

Själv tror Anderson på reinkarnation.

– Jag är lite misstänksam mot iden att man dör och sedan kommer till en plats där man antingen blir bestraffad eller belönad. Redan som femåring tyckte jag att det lät märkligt. Jag tror att energin som vi är gjorda av inte försvinner utan övergår i en annan form när vi dör. Det kanske verkar mystiskt men det funkar för mig.