När man planerar en romantisk middagsdejt så är det förbluffande många som inte verkar vilja att det ska märkas att man äter. Maten ska helst vara så smaklös att andedräkten håller sig fräsch, så doftlös att kläderna inte tar lukt och så lätt att magen inte spänner ut. Men handlar inte passion tvärtom i att säga adjö åt kontrollbehov och nojjor och bara våga ge sig hän? I så fall kan Il Tempo vara den perfekta dejtkrogen. Härifrån går man nämligen däst, vitlöksdoftande och med en klick tomatsås på skjortan. Men också med den där upphöjda livskänslan man nästan bara får efter en riktig bra middag.

Förebilden är den legendariska (och numera nedlagda) New York-italienaren Ginos – ett ställe som Il Tempo till och med fått sina karakteristiska Zebratapeter från. Ginos var den typ av gammaldags Little Italy-krog dit Frank Sinatra tog familjen på Mors dag, där Howard Hughes och Ed Sullivan var stamgäster och om vilken författaren Gay Talese en gång skrev en hyllningsartikel i The New Yorker. 

Även om Il Tempo inte direkt har samma kulturella tyngd, här står det mer afterworkande mäklare i baren, så äger krogen ändå något av den speciella sorlande energi som bara kan uppstå i en stor matsal med flera sittningar och riktigt högt tempo. Man känner sig samtidigt världsvan och lite bortkommen, ompysslad och anonym, avslappnad och småstressad.

Efter att nyblivna ägarna Carina och Peter Nordin, som bland annat ligger bakom Prinsen och Zink Grill, nu nyöppnar efter ett par månaders omfattande renovationer har Il Tempo till på köpet fått ett par strå vassare käk. 

Jag inleder till exempel med en Frank Sinatra speciale (139 kronor) – en pytteliten porchettaburgare med tunna skivor av rostad spädgris, lök, och parmesan mellan hembakade skivor briochebröd – som är hjärnblåsande smaskig att om den hade det funnits i huvudrättsstorlek skulle jag ha svårt att förmå mig att någonsin äta något annat. Mitt sällskap nöjer sig med ett par tunna skivor Prosciutto Nebrodi (165 kronor) som stoppas i munnen under tystnad och med något dimmigt i blicken. 

Till huvudrätt får jag in en smått fantastiskt 16-timmarsbrässerad kalvkind (219 kronor). Även vårens första primörlamm (249 kronor) smakar mycket bra – även om den tapetklisterliknande potatispurén som beställts till drar ner det fina intrycket en smula.