Fakta

Ingrid Bergman (1915-1982)

Känd för filmer som "Casablanca" (1942), "Klockan klämtar för dig" (1943), "Notorious!" (1946), "Mordet på orientexpressen" (1974) och "Höstsonaten" (1978). Hon vann filmpriset Oscar tre gånger. 

När filmfestivalen i Cannes drog igång i våras var det ett svenskt ansikte som lyste upp den franska kuststaden. En kortklippt, brett leende Ingrid Bergman poserade ensam på festivalaffischen. Ett bevis på hennes storhet.

Den yrvakna uppmärksamheten som filmstjärnan fått tack vare Stig Björkmans folkbildande dokumentär "Jag är Ingrid" är efterlängtad. Det kollektiva minnet av skådespelerskan har blivit ett gulnat fotografi, som under alldeles för många år begravts i en kartong på vinden. Hur många födda under 1980-talet eller senare kan nämna en enda film där hon medverkat – förutom möjligen "Casablanca" – upp med en hand? På filmsajten Imdb rankas hon som trea på listan över världens genom tiderna viktigaste skådespelerskor.

– Många idag har svårt att greppa hur stor hon faktiskt var. I och med arbetet med filmen har jag fått en annan, starkare beundran för henne. Hennes frimodighet var imponerande. Hon vågade verkligen ta djärva beslut genom hela sitt liv, säger regissören Stig Björkman.

I Stig Björkmans film får tittaren följa Ingrid Bergman genom hennes privata filmer, dagböcker och brev. Det är en resa som börjar i Stockholm, Ingrid börjar vid Dramatens elevskola som 18-åring, till Hollywood, där hon arbetade med ikoner som Alfred Hitchcock, Gary Cooper och Humphrey Bogart. Stig Björkman berättar om sin egen favoritscen från "Jag är Ingrid".

– Det finns en oerhört vacker testfilm på henne, när hon först kommer till Hollywood. Hon sitter i en svagt rosa aftonklänning. Kameran gör en åkning, och så spricker ansiktet upp i ett leende. Scenen är nästan en minut lång. Där finns en oskuldsfullhet och förväntan, men samtidigt en professionalism. Hon är inte rädd att sitta där framför Hollywood-kamerorna, 23 år gammal.

När jag ser "Jag är Ingrid" så börjar jag tänka på Zlatan Ibrahimović. Det är lockande att tänka att det inte är en slump att både Ingrids och Zlatans biografier fått titeln "Jag är", följt av namnet. Zlatan och Ingrid går utanför mallen, både på och utanför sina respektive arenor. De är frispråkiga – och har ett osvikligt självförtroende framför kameran. Ingrids och Zlatans individualism provocerar. Både "Jag är Zlatan" och "Jag är Ingrid" är berättelser om livet bakom strålkastarlkjuset, om familjelivet och barnen. I båda biografierna finns dessutom skandaler som håller på att förstöra deras karriärer. I Ingrids fall rör det sig om beslutet att lämna maken Petter och dottern Pia för romansen med filmregissören Roberto Rossellini. 1950 höll senatorn Edwin Johnson ett tal i den amerikanska kongressen om affären, i syfte att få igenom en resolution som skulle porta världsstjärnan från USA: ”Ingrid Bergman är en av världens mest inflytelserika kvinnor – och tyvärr också en mäktig faktor i det ondas tjänst.”

– Folk såg henne som en helgonfigur, en sorts inkarnation av den perfekta amerikanska modern, hustrun och yrkeskvinnan. Det var ofta så hon presenterades. När det avslöjades att hon hade andra passioner så blev många rasande. Hon var inte den helt trogna hustrun, säger Stig Björkman.

När kärleksaffären med Rosselini offentliggjordes attackerades Ingrid Bergman våldsamt. Hon fick motta ursinniga brev från allmänheten. Reaktionerna påminner om dagens unga kvinnliga artister som tänjer på gränser, och attackeras på sociala medier. Stig Björkman håller med.

– Det är en liknande sorts hatreaktioner som demonstreras där, det är sant. Ingrid Bergman följer genom hela livet sitt hjärta – och sätter karriären först. Familjelivet kommer i andra hand. Ändå uttrycker alla barnen, syskonen Rossellini, Isabella, Ingrid och Robertino samt äldsta dottern Pia Lindström, i filmen varma tankar om sin mamma: "Vi önskar bara att vi hade fått vara med henne mer."

Stig Björkman tvekar inte inför att kalla Ingrid Bergman för "en tidig feminist". – Jag ser henne som en mycket modig person. En sorts förgrundsperson vad gäller kvinnlig frigörelse. Karriären var oerhört viktig för henne, den kom i första hand, ungefär som män alltid haft för vana att leva. Bara genom hennes sätt att leva så gav hon ett exempel.