Fakta: Magnus Ugglas monolog

Magnus Ugglas monolog "Hallå! Popmusik, kickar å kläder" har tidigare spelats Teater Galeasen och Orionteatern, och hade premiär 2015.

I sommar gör han två nedslag på Dramaten i Stockholm och även på Lorensbergsteatern i Göteborg.

Under hösten tar han monologen vidare på turné tillsammans med Riksteatern, enligt planen: Linköping 3/11, Lund 7/11, Skövde 9/11, Gävle 14-15/11, Östersund 18-19/11, Umeå 21-22/11.

Martin Luuk har skrivit manus till den självbiografiska monologen, som främst handlar om Magnus Ugglas uppväxt åren då hans karriär startade, fram till att han slog igenom med skivan "Om Bobo Viking".

Idén till showen föddes en kväll när manusförfattaren Martin Luuk och formgivaren Lars Sundh satt och drack öl och lyssnade på gamla Magnus Uggla-låtar, berättar artisten.

– Jag var ganska negativt inställt till det först, man får ju så mycket erbjudanden... Och jag är inte nostalgisk, jag vill inte gräva i det förflutna, säger han.

Men efter att ha "marinerat" idén en tid bestämde han sig för att ändå prova. Så tog till slut "Hallå! Popmusik, kickar å kläder" form – en mix av humor, Uggla-låtar från 70-talet och något helt nytt för den 61-åriga artisten: en stor dos allvar.

Trodde på ointresse

– Det har varit ganska jobbigt att öppna upp sig. Det är fortfarande saker i föreställningen som jag tycker är svåra att prata om, min brors bortgång för 15 år sedan, min barndom.

Från början var tanken att det bara skulle bli några föreställningar på den lilla, intima Teater Galeasen i Stockholm. Men showen sålde slut och hyllades av recensenterna.

– Jag har tänkt hela tiden att vem fan bryr sig om vad jag gjorde när jag var fem eller sju år. Men det var tydligen raka motsatsen.

Vad är det som lockar folk tror du?

– Att det är så naket. Det är väldigt äkta, för att använda en sliten klyscha.

"Konstigt"

Nu tas monologen vidare på turné i hela landet, med prestigefyllda Dramaten som första stopp. Så tar Uggla, vars karriär präglats av en revolt mot den överklassmiljö han själv kommer från, till slut klivet tillbaka in i finrummet?

– Nja, det vet jag inte (skratt). Det är häftigt att få stå på Dramaten, vem har inte drömt om att göra det, liksom. Det blir ett magiskt ögonblick. Men väldigt konstigt, eftersom det är så far out från det jag håller på med.