Fakta: Anton Corbijn

Född: 1955.

Bor: I Nederländerna och Tyskland

Familj: "Inga barn".

Karriär: Anton Corbijn har haft fotoutställningar över hela världen och har gett ut en rad fotoböcker. Han har också gjort över 80 musikvideor för bland andra Depeche Mode, Nirvana, Metallica, U2 och Coldplay. Han skapar dessutom grafiskt material, till affischer, cd-omslag och loggor.

2007 kom Corbijns första långfilm "Control", om Ian Curtis i bandet Joy Division. Sedan dess har han regisserat långfilmer som "The american" och "A most wanted man".

2011 tilldelades han Nederländernas finaste kulturpris, "Prince Bernhard Cultuurfonds Prijs".

Aktuell: Med "1–2–3–4" på Fotografiska i Stockholm, samt en bok med samma namn.

Fakta: Anton Corbijn om...

... Hur fotokonsten mår i dag:

"Fotot befinner sig på en intressant plats. Det är mycket intresse för fotografi nu, se bara på Fotografiska. Ett sådant här museum hade varit otänkbart på 1970-talet. Men alla tror att de är fotografer numera och tar dumma selfies. Så massan av visuell information är svår att ta in. Det finns mindre tid att se på enstaka bilder. Hjärnan vill bara se mer och mer nu".

En gänglig Anton Corbijn går runt på Fotografiska i Stockholm med en blyertspenna i handen och skriver spretigt under bilderna. Väggarna är fulla av musikhistoria: där blickar Johnny Rotten, Dave Gahan, Courtney Love och Bono ner med allvarliga ansikten.

Inför utställningen "1–2–3–4" valde den nederländske fotografen ut 400 fotografier ur 40 års karriär. Vissa av dem har aldrig visats tidigare.

– Jag har minnen till dem alla, säger han med tystlåten nostalgi.

Intim blick

Mer än något förknippas den ikoniske Corbijn med bilder av musiker. Det var också musikintresset som fick den blyge 17-åringen att närma sig konsertscenen, med sin pappas kamera i högsta hugg.

– Kameran var en bra ursäkt. Mitt fotointresse kommer från ett grundläggande intresse av att träffa människor vars arbete jag gillar, säger han.

Framträdande i Corbijns många porträtt är också en varm intimitet, oavsett om det är Mick Jagger i kvinnokläder eller en blundande Kate Bush som fotas. Han vet själv inte hur närheten uppstår, det finns ingen metod säger han och rycker på axlarna.

– Men jag brukar inte dyka upp med tio assistenter. Jag håller en låg profil.

Kreativa samarbeten

Samarbetet Anton Corbijn har haft med band som Depeche Mode och U2 har pågått i decennier. Han är så förknippad med dem att han ofta kallas deras osynlige medlem.

– Det är svårt för mig att vara osynlig, jag är längre än alla jag arbetar med, säger han med en antydan till ett leende.

Genom åren har han stått för allt från bandens musikvideor och affischer till scenutseende. Medan bandmedlemmarna har gått från unga killar till äldre män med familjer har deras experimentlust minskat. Men Corbijn tycker att uttrycken har utvecklats hand i hand.

– Man kan knappt tänka på U2 eller Depeche Mode utan mina verk, och det är unikt i den här branschen, säger han och berättar att han just har träffat Depeche Mode för att arbeta med affischen inför bandets kommande skiva.

Perfektion tråkigt

Nyfikenhet har alltid styrt Anton Corbijn, i allt han gör är han självlärd. Det har lett in honom i filmens värld, som numera är ett större äventyr än fotograferandet. Fram för allt fortsätter han att undvika den väntade vägen.

– Tidningsomslag på kändisar – ett ord jag hatar – ser alla likadana ut numera. Det ser bara tryggt ut, säger han och ondgör sig över det perfekta.

I hans foton är personerna bortvända, skymda eller ur fokus. Att han bara tar bilder analogt gör också att det väntar överraskningar i mörkrummet, en spänning han gillar.

Inga leenden

Sitt eget formspråk kan Anton Corbijn inte definiera. Men det finns en nordeuropeisk estetik som brukar uppskattas i Skandinavien, funderar han.

– Det kanske inte är så många leenden, säger fotografen och skyller det på sin barndom i en religiös familj i Holland.

Att blicka tillbaka är egentligen inte hälsosamt, slår han fast. Och först tyckte han att utställningen var deprimerande att arbeta med.

– Jag såg hela livet passera revy. Men jag är glad över att titta på bilderna. Nu får de liv, annars hade de bara legat hemma i en låda.