Vid första anblicken är bistro Napolyon exakt en sådan slags Stockholmsbistro som man är van att hitta i kvarteren runt Stureplan. Den har en ölvänlig uteservering mitt på det strosiga Grev Turegatan, en modern snygg inredning samt en ganska så klassisk fransk/svensk meny. Det verkar helt enkelt vara en sådan sorts restaurang som de flesta av oss gillar att slå oss ner för ett glas vin och en entrecôte efter jobbet – men som aldrig kommer vinna några originalitetstävlingar (om det hade funnits sådana).

Men tittar man lite närmare finns det en antydan till personlighet hos Napolyon som de flesta andra Stockholmsbistros kan sakna. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, något vingligt, slumpmässigt,   men jag gillar det. Kanske är det på grund av att Esperantogrundaren och kocklandslagaren Daniel Höglander står i köket eller att den trevliga servicen ansvaras för av Sindy Voon (som Miss Voon är döpt efter)? Jag vet inte. 

Jag kan nämligen inte tänka på nåt annat än ägg.

Innan mitt besök har jag nämligen nåtts av rykten om en förrätt bestående av picklade ägg som samtidigt verkar lyckas kombinerar min kärlek till såväl tryffel och ägg som amerikanska sunkbarer. Tyvärr finns inte rätten denna kväll, menyn ändras kontinuerligt, så jag beställer gubbröran istället. Den hackade ägg- och ansjovisröran kommer i en glasskål tillsammans med ett par bitar knäckebröd. Den är… okej. Kanske lite kall. Eventuellt en smula kletig. Men för 55 kronor får det passera. Ankleverterrinen med sauternesgelé är bättre men serveras tyvärr med ett lite för kallt, rostat briochebröd.

Huvudrätterna, däremot, är båda oerhört goda. Vi äter en perfekt kokt torsk med tryffelsås och en oxsvanskompott som samtidigt lyckas kännas klassisk och excentrisk. Gäddquenellerna serveras med vackert tournerad potatis och som smakar som en turbomatad version av barndomens fiskbullar. Till dessert äter vi en chokladkaka, förlåt tarte, av ordinärt bistrosnitt samt en creme caramel som visserligen är len och god men, som mitt middagssällskap säger, “alltid kommer vara creme bruleens lite deppiga kusin.”

Kort sagt så kan man säga att Napolyon en intressant bistro med potential. Jag är inte fullständigt övertygad än men om de inte slappnar av utan fortsätter att renodla sin särart, samt inte väljer att luta sig tillbaka på sitt läge, så kan det bli fantastiskt.